De militära maskinförarna får öva både på band- och hjulgrävare.

Eksjö. Ute i skogarna runt Eksjö byggs en väg, gruslassen lastas av, hjullastaren sprider ut materialet och grävmaskinen bygger upp vägbanken men det är något som inte stämmer. Alla maskiner ser lite otympliga ut, de är gröna och smälter liksom in i miljön. Anläggarna ser också rätt gröna ut, även om de uppenbarligen vet vad de gör – och det är inte så konstigt, det är Göta ingenjörregemente som bygger väg och grundlägger för skyddsrum i en avspärrad del av skogarna i norra Småland.

Det ska bli både vägar och grundläggning för ett skyddsrum, projektet syftar dock också till att utbilda soldaterna i att framföra maskiner och utföra anläggningsarbete. På plats i skogen finns två Volvo 230 och en Åkerman hjulgrävare.

– I utbildningen ingår bandgrävare men för att bredda kompetensen hos förarna lägger vi även in utbildningspass på hjulgrävare, kommenterar Gunnar Gustafsson, plutonchef för Maskinplutonen.

I en tid då regementen läggs ner verkar garnisonsstaden Eksjö vara ett undantag. Göta ingenjörregemente är en stor arbetsgivare i den lilla staden och det är grönklätt både här och där i stadsbilden. Regementet har två ingenjörbataljoner och en hemvärnsbataljon, tanken är att rekrytera och specialutbilda både officerer och soldater så att de kan utföra “kvalificerade fältarbeten” både nationellt och internationellt. Försvarsmakten har till uppgift att skydda Sverige och stödja samhället vid katastrofer, men också att hjälpa till att skapa fred och säkerhet på andra platser i världen. Manskapet ska till exempel kunna röja minor eller rycka ut vid skogsbränder eller översvämningar, för att klara detta krävs maskinförare.

– Det är nog Sveriges största åkeri, konstaterar ställföreträdande regementschefen Bo-Anders Jansson med ett leende.

Han uppskattar antalet entreprenadmaskiner på regementet till minst 100.

De som väljer att utbilda sig till maskinförare måste först genomgå “GMU”, den grundläggande militära utbildningen på tre månader. Därefter får man ansöka om plats på en befattningsutbildning, som tar ungefär ett halvår.

Mannarna utbildas på flera maskiner, hjullastare, grävmaskin, lastbil och grävlastare (den snabbgående JCB-varianten HMEE), bandtraktor och väghyvel kan också bli aktuellt.

Att köra maskin i militärens tjänst innebär utmaningar som civila maskinförare slipper.

– Vi ska till exempel ha vapen med oss i hytten, vi jobbar dessutom i full skyddsutrustning, säger Tobias Röstén, en av soldaterna under utbildning.

Full skyddsutrustning innebär bland annat skyddsväst och hjälm.

– Det blir rätt otympligt, säger Peter Wase, en annan av soldaterna.

Det är dessutom trångt i hytten även utan skyddsutrustningen och vapenarsenalen eftersom maskinen är splitterskyddad med tjocka väggar och fönster.

Oilquick-fästen är standard både på hjullastare och på grävmaskiner.

– Man ska helst slippa gå ut för att koppla om hydrauliken, konstaterar Tobias Röstén.

– Sedan måste vi ju också ofta se upp för minor, då får man hålla koll på marken på ett helt annat sätt.

–  Det krävs en helt annan närvaro än om man ska flytta grus på ett bygge, tillägger Daniel  Lennartsson, även han soldat på utbildningen.

Kommunikationen är också avgörande, soldaten i hytten har ständig kontakt med sina kollegor runt omkring.

– Vi måste veta var alla andra är.

Bättre uppsikt är alltså ett måste. Tyvärr är sikten oftast sämre än i en civil maskin – de välvda rutor som finns i moderna maskiner saknas i de militära entreprenadmaskinerna.

– Vi har så tjockt glas att det inte kan formas på det sättet, säger Bo-Anders Jansson.

Säkerhetsaspekterna innebär också att man aldrig åker ut själv, regmentet förbereder sig just nu för en insats i Mali (se artikel intill), 60-70 soldater och officerer ska åka ner i början av november och vid

insatsen där kommer arbetet alltid att ske i en större organisaton.

– Andra förband kommer att skydda och bevaka området där vi jobbar.

Flera av de soldater som Entreprenad träffar i Eksjö kan tänka sig att sätta sig i maskinhytten även när den militära karriären en dag är över, enligt ledningen har rekryterna också alla möjligheter att göra karriär, det som förr kallades civilt meritvärde finns kvar i en annan form, förklarar Bo-Anders Jansson.

– Vi vill att man ska kunna nyttja kompetensen man fått även efter muck, därför ser vi till att de får de förarbevis som behövs, när de slutar har de arbetsboken fulltecknad med rätt antal timmar och alla bevis på att “det här kan jag”.

Ingenjörregementet har också civila kontaktpersoner, branschdagar och andra kontaktytor som ska göra det lätt att förse manskapet med de kunskaper som efterfrågas när de en dag lägger ner vapnen.

– Vi vill gärna ge dem det de behöver,även om vi kanske inte gör det förrän deras kontrakt gått ut!

Fotnot: I november beger sig både mannar och maskiner ner till ett konfliktfyllt Mali för att bygga en camp för 300 personer, läs mer här (klicka på länken).

Efterfrågan på svenska insatser har ökat, inte minst tack vare de bepansrade och fjärrstyrda grävmaskinerna.

Maskinerna smälter väl in i skogen.

Att bygga en väg i skogen ska förbereda mannarna på den kommande
insatsen i Mali.

HMEE – high mobility engineer excavator, det vill säga en splitterskyddad JCB-grävlastare på 16 ton som försvaret köpt “över disk”. Grävlastaren kan köras i 80 kilometer i timmen, den kan lyfta bort fordon och gräva den är lågbyggd för att gå in i ett transportplan och ska användas med

Hytten är inte rymlig och det är mycket som ska få plats – vapnen inte minst.

I dag är är det mängdträning som gäller för soldaterna.

Tobias Andersson från Årjäng hamnade på maskinförarutbildningen av en slump.
– Jag erbjöds en tjänst som ammunitionsröjare, men den lades ner. Då fick jag den här i stället. I början var jag inte så taggad, men nu tycker jag det är kul.

Erik Johansson från Storfors är en av få med rejäl maskinbakgrund, hans far har entreprenadföretag och har har kört både väghyvel och hjullastare innan utbildningen.
– Men jag tänkte inte bli maskinförare, när jag gått ut gymnasiet visste jag inte vad jag ville, men jag sökte GMU och nu är jag här.

Daniel Lennartsson har hanterat maskiner förr, han är bondgrabb från Växjö.

Tobias Röstén från Kristianstad gick en teoretisk gymnasielinje och när han sedan gått den grundlägganden militära utbildningen föll valet på maskinförare.
– Det verkade coolt och jag hade redan en ingenjörsoldattjänst.

Soldaterna övar vägbyggande i skogarna utanför Eksjö.

En stridsvagn försedd med både grävaggregat, schaktblad och kran ska arbeta tillsammans med kommande brobandvagnar där den ena röjer väg och den andra lägger ut bro. Konceptet har inte använts i skarpt läge, men utbildning sker på maskinen, som för övrigt är försedd även med plog – som kan ploga rakt över minor.

Den FN-målade väghyveln har gått i Kosovo.

Underentreprenören 08 Betonghåltagning AB använder en Brokk 100 för att vidga en öppning.

Stockholm. Stockholmshimlen öppnade sig med besked i slutet av september och det oväntat varma septembervädret byttes i ett slag ut mot rejält höstrusk. Byggplasten fladdrar därför hårt i vinden när Kronofogdens gamla Södermalmskontor får sitt inre utslitet.

– Endast mindre ingrepp hade gjorts i huset sedan 1978 då det byggdes,

Nu ska byggnaden helrenoveras, säger Tobias Åhsberg, biträdande projektledare på Projektbyrån, som sköter projektledningen på byggherren Vasakronans uppdrag.

Tiovåningshuset byggdes just 1978 och var länge Kronofogdens hem i Stockholm. Vid årsskiftet 2013/2014 flyttade de senaste hyresgästerna – Skatteverket – ut och det blev startskottet för en omfattande omgörning på Västgötagatan.

– Allt invändigt ska blåsas ut, både installationer och väggar, delar av stommen ska också rivas, säger Tobias Åhsberg.

Tanken är att modernisera fastigheten och sedan hyra ut den som kontor. Våning ett och två ska bli teknikutrymmen med fläktar, garage, soprum och omklädning, halva våning tre förbereds för en mindre restaurang eller ett större café, en mindre butik samt eventuellt en konferensdel. Övriga våningar blir kontorsytor. I mittentréen mellan våning tre och fyra ska håltagarna dessutom ta upp ett jättelikt schakt, som sedan ska bli en ljusgård.

Borrkompaniet Sverige AB står för tungrivning och tunghåltagning på projektet och klev in i projektet i februari i år. Vid det laget hade lättrivningen pågått i ungefär 1,5 månad.

– Vi började med att riva plan tio, både väggar, tak och en stor del av bjälklaget, säger Paul Hietala, produktionschef på Borrkompaniet Sverige och den som tillsammans med Mats Udd gjort företagets kalkyler på projektet.

Våning tio är mycket riktigt i princip utraderad, väggar, tak och det mesta av golvet ner mot den nionde våningen är borta. Hisschaktet sticker dock upp som ett utsågat torn från våning nio, upp mot det väderskydd som fladdrar hårt i höstvinden.

– Vi har rivit det mesta, även en del terrassöverbyggnader, säger Pauli Hietala.

Rivningen började uppifrån för att stabiliteten i det platsgjutna huset inte skulle bli lidande.

– Tionde våningens väggar var bärande så vi stämpade våning åtta och nio, säger Pauli Hietala.

Med två rivningsrobotar och två kompaktlastare, en diamantsåg samt borrutrustning har rivarna och håltagarna sedan arbetat sig nedåt i byggnaden.

– Det är nästan bara betong vi rivit ut, vi har dock rivit lite asfalt på terrasserna, kommenterar Pauli Hietala.

Betongen sågas, tuggas och bilas bort med rivningsrobot. Kompaktlastare kör sedan ihop materialet och lastar det på slodor som lyfts ut ur fastigheten med en tornkran.

Tornkranen kan lyfta maximalt 3 500 kg och tar sig an även större sjok, till exempel itusågade trapphus.

– Vi gör hål i betongen, fäster kättingar som också fästs i tornkranen och sågar sedan loss bitar som är ungefär två kvadratmeter stora.

När det är dags att lyfta görs en öppning i väderskyddet och trots att höststormen viner och regnet står som spön i backen tror Pauli Hietala att det ska gå att lasta ut betong även i dag.

– Vi har två ställningskillar som kan öppna en liten stund när vädret är bättre, det tar bara någon minut.

Totalt ska ungefär 15 procent av husets betongstommar bort.

– De ska kompletteras med nya, säger Tobias Åhsberg.

Nya bjälklag ska också in, tanken är att fastigheten ska få mer golvyta genom att göra byggnaden fyrkantig.

– Det gamla huset är av någon anledning byggt så att hörnen inte går ihop, det sticker ut ”tungor”, förklarar Tobias Åhsberg.

Det handlar därför om rätt mycket betong som rivs ut, cirka 200 ton per våning, totalt 2 000 ton. Rivningsmaterialet körs sedan med Borrkompaniets lastbilar till Hummeltorp för återvinning.

– Målet är att byggnaden ska få den högsta miljöklassningen i LEED, nämligen Platinum, vilket också ser ut att hålla. I byggskedet innebär det bland annat att nästan allt material måste återvinnas, konstaterar Tobias Åhsberg.

Transporterna har fungerat störningsfritt trots att rivningen sker mitt på ett myllrande Södermalm.

– Det har gått väldigt bra att köra iväg grejer, vi skickar iväg 2-4 containrar betong, det vill säga cirka 20-40 ton, per dag, säger Pauli Hietala.

Håltagningen är också rätt omfattande, det ska tas upp mindre och större hål bland annat för ventilation, hissar och nödutrymningstrappor.

– Det ska bli totalt fem trapphus, säger Pauli Hietala.

Den blivande ljusgården blir det största håltagningsuppdraget, totalt tar man ut 100 ton betong. Schaktet ska löpa igenom nästan hela byggnaden och håltagarna vajersågar fram hålet genom att ta ut 60X50 centimeter stora balkar.

– Vi tuggar sedan ut resten med Brokkar och kör bort materialet med Bobcats, säger Pauli Hietala.

Arbetet sker i nära samarbete med smederna.

– Vi måste riva en del, sedan måste det till en hel del stål innan vi kan riva igen.

När Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i slutet av september har man kommit en bra bit på väg.

– När det gäller tungrivningen har vi nog 15-20 procent kvar, och för den tunga håltagningen 35 procent, säger Pauli Hietala.

Det som återstår är bland annat ett rätt stort trappschakt i mitten av huset, en del trapphål och ett stort bjälklag med pelare.

– Vi ska också såga upp den sydvästra fasaden på cirka 60 meter för butiksfönster, säger Pauli Hietala.

Borrkompaniet Sverige har 65 anställda och omsatte 2013 ungefär 115 miljoner kronor. Sedan ett par år tillbaka ägs bolaget av den finska återvinningsjätten Kuusakoski, företaget åtar sig rivningar över hela landet och har sitt huvudkontor i Västberga. På detta projekt har Borrkompaniet två rivare och sex håltagare på plats, som mest har man varit 12-15 man. Arbetet har till största delen kunnat ske på normala arbetstider 07-16.

– Men ibland har vi fått forcera arbetet till 19, vi har också arbetat några helger och vi jobbade hela sommaren, säger Pauli Hietala.

De invändiga byggarbetena påbörjades i april, och fortgår parallellt med rivningen. ID06 är en självklarhet på bygget, som totalt sysselsätter drygt 150 personer på plats.

Rivningen sker i ett mycket tättbefolkat område, ett par stenkast från Medborgarplatsen.

– Det finns mycket kontor och boende här och därför försöker vi hålla tiderna 07-16, säger Tobias Åhsberg.

Han konstaterar att byggbuller sällan är populärt, och rivarna har därför fått lova att bila så lite som möjligt.

– Vi har sågat konturer och tuggat med rivningsrobotar i stället, säger Pauli Hietala.

Vid några tillfällen har man dock fått såga betongen i block i stället.

– Vi har vårt eget kontor mitt i byggnaden och det är ju bra om vi slipper evakuera det i en vecka, ler Tobias Åhsberg.

En annan, minst lika viktig anledning, är säkerheten.

– När man tuggar faller materialet ner och när vi haft andra hantverkare i närheten är det säkrare att såga, säger Tobias Åhsberg.

Ljudmätningar har också genomförts i alla väderstreck och hittills har man hållit sig inom regelverket när det gäller störningar.

– Det är ju ett jobb i innerstan så ljudnivåerna runt omkring är redan relativt höga från till exempel trafiken, säger Tobias Åhsberg.

Pauli Hietala konstaterar att rivningen har flutit på utan större överraskningar och utan större ändringar under arbetets gång.

– Vi har nog bara fått fem PM under hela tiden.

Borrkompaniet räknar med att bli klara med sin del i slutet av detta år, hela projektet ska vara klart i slutet av nästa år, med den första inflyttningen i september 2015.

Hela trapphuset ska bort, kättingar fästs i hål, förankras i tornkranen och sedan sågas lagom stora bitar fram och lyfts ut genom väderskyddet.

Hisschaktet står kvar, men för övrigt finns det mycket lite kvar av våning tio.

Logistiken har fungerat oväntat bra, konstaterar Pauli Hietala.

Kompaktlastare sköter lastningen inne i huset.

Större delen av betongen har tuggats sönder av rivningsrobotar.

Tornkranen lyfter ut allt rivningsmaterial.

Håltagarna har fullt upp i huset.

Betongen lastas i slodor som sedan lyfts ut av tornkranen.

Daniel Bergholtz ser stora vinster i att våga prova något nytt ibland.

Sollentuna.  Maskiner av märket Hidromek är rätt ovanliga i Sverige, det är inte ofta man stöter på en turkisk grävmaskin ute på en svensk byggarbetsplats. Entreprenadföretaget Turebergs i Sollentuna har dock valt att testa, firman har inte mindre än tre turkiska maskiner – en grävlastare och två hjulgrävare – och företagets ägare och vd Daniel Bergholtz är mycket nöjd med deras prestationer hittills.

– Det är mycket välbyggda maskiner som bara funkar, förarna är också väldigt nöjda.

Sollentunaföretaget ägnar sig främst åt markentreprenader (vägentreprenader och underhåll), recycling (företaget har flera egna anläggningar) och transporter (delvis via dotterbolaget Billefälts). Turebergs har därför en rejäl maskinpark till sitt förfogande.

– Vi har 30-40 entreprenadmaskiner och lejer in ungefär lika många, säger Daniel Bergholtz.

Företaget använder sig främst av grävlastare och hjul- och bandgrävare på 2-30 ton, de flesta av märket Volvo.

– Men vi har någon liten Doosan och någon Takejob också, kommenterar Daniel Bergholtz.

Nu har alltså även tre turkiska maskiner trängt sig in i Volvoparken, 2012 gjorde den första Hidromeken entré i Sollentuna. Beslutet var kanske inte så väl övervägt.

– Vi har köpt många maskiner av Janne på Abandon i Sundsvall, och när han bad oss pröva ett nytt märke slog vi till, lite i vredesmod faktiskt efter en dryg räkning från vår normala leverantör, säger Daniel Bergholtz.

Det blev en nio ton tung grävlastare – en Hidromek 102 som skickades direkt ut i verkligheten.

– Den har gjort mindre jobb på vägentreprenaderna och på vintern har den plogat snö. Den fungerar som ett hjälpmedel till arbetslaget och har gått fantastiskt bra, konstaterar Daniel Bergholtz.

När företaget ett år senare behövde hjulgrävare för kommande VA-jobb var de inte svårövertalade när namnet Hidromek åter kom på tal, en 15-tons hjulgrävare köptes in 2013 och i våras kom nummer två, även den på 15 ton.

– Båda fungerar jättebra, det har aldrig varit några problem.

Daniel Bergholtz noterar att Hidromeken är uppbyggd av välkända komponenter, och anser att den är likvärdig med andra mer bekanta varumärken.

– Det är mest klistermärket som skiljer, i många delar liknar den en Doosan och alla maskinerna har gått förvånansvärt bra, det har inte varit en massa läckage eller andra problem, de har gått varenda timme.

Andrahandsvärdet då? Daniel Bergholtz anser att det trots allt är bättre att satsa på en mindre dyr maskin i en tid där miljökraven ständigt skärps och där man måste byta ut maskinerna ofta.

– Vi vill upprätthålla miljökraven och med totalt 130 maskiner och fordon kan vi inte köpa något som är 100 000-tals kronor dyrare även om andrahandsvärdet blir lite sämre.

– Det är ju ändå likvärdiga produkter.

Tillgången på service och reservdelar skulle kunna vara ett problem med ett mindre märke, men Daniel Bergholtz är inte orolig.

– Hittills har maskinerna ju gått väldigt bra, men skulle något hända är de ju uppbyggda av kända komponenter som borde gå att få tag på snabbt.

Han känner sig säker på sin sak och har fler turkiska grävmaskiner på ingång.

– Vi ska få in en 300 på 30 ton som ska gå på markentreprenader och en 200 på 20 ton som ska sortera sopor.

Daniel Bergholtz tror att tiden då entreprenörer troget håller sig till ett enda märke är över.

– Vi kommer nog att blanda upp maskinparken mer, vi får in fler Hidromek och har också några Cat i pipeline.

Det gäller också att våga om man vill vinna tror han.

– Visst kan det kännas osäkert att välja ett litet märke, men man måste ju pröva, det är också viktigt att se helheten, vad kostar maskinerna per producerad timme?

Daniel Bergholtz noterar också att det bara är bra om de stora leverantörerna blir mindre säkra på att de alltid är det självklara valet.

– Det är ju inget fel på deras maskiner, men kostnaderna spårar ur – de kan bli lite ”fat and happy, och då är det bra om de skärper till sig.

Fotnot: Läs gärna mer om hur Hidromeks svenska generalagent Abandon resonerade när de tog det turkiska märket till Sverige för snart två år sedan (klicka på länken).

437 har en högtippande skopa på fem kubikmeter.

Katrineholm. – Bröööl!!!

De blå backljusen blixtrar och ett hest varningsläte ljuder över nejden när hjullastaren sakta rör sig bakåt. Signalen är påtaglig men ändå rätt diskret.

– Det är ett ljud med lägre frekvens, det ska varna den som står nära men inte hela området, förklarar Mathias Jakobsson, en av två ägare till Pa&Ma AB.

Maskinen använder dock inte bara ljud för att signalera sin närvaro.

– Ta en bild på ”Grännarumpan”, ler Mathias Jakobsson.

Den polkagrisrandiga bakdelen fortsätter att röra sig bakåt, när maskinen sedan svänger runt och kör framåt skjuter den ut bestämt brandgula varningsblixtar, Pa&Ma:s lastmaskiner har kort sagt fått sin beskärda del av extralampor.

– De är fullutrustade med allt, det behövs på en sådan här arbetsplats.

”En sådan här arbetsplats” innebär USA-ägda Sims Recycling som återvinner elskrot på en jätteanläggning i Katrineholm, Pa&Ma har arbetat här sedan 2010 och kontraktet sträcker sig till 2016.

– Vi har en stor del av deras maskintjänster, säger Mathias Jakobsson.

Han äger Pa&Ma AB tillsammans med Patrik Franzén. Båda har en gedigen bakgrund inom både entreprenad och lantbruk och det gemensamma bolaget startades 2010, i samband med att man fick återvinningsuppdraget. I dag har Pa&Ma fem heltidsanställda, återvinningen är basen, företaget har dock en del andra uppdrag också, vintertid är det snöröjning som gäller, bolaget har också återkommande uppdrag för fodertillverkaren Hästkraft och har under hösten även börjat hålla i maskinutbildning inom gods och anläggning för lastmaskin samt teleskoplastare i regionerna Sörmland och Östergötland.

Fyra lastmaskiner går heltid på Sims anläggning – tre hjullastare och en teleskoplastare. Pa&Ma står också för en del av truckförarna samt den förare som kör materialhanteraren, en Sennebogen.

Elskrotet lastas av från lastbilar, större objekt kommer som lösgods på container, huvuddelen kommer dock i burar som ska tömmas ut på löpande band. Materialet går sedan vidare, farligt avfall och plast sorteras ut, sedan lastas skrotet i ett krossverk, det krossade materialet lastas till sist på lastbil för vidare transport – plasten går till Kina, järnet går huvudsak till masugnarna i Oxelösund och övriga metaller går främst till smältverken vid Bolidens anläggning i Rönnskär i Skelleftehamn.

I snitt fem lastbilar om dagen ska fyllas och verksamheten är strikt uppstyrd.

– Det är inte bara att sätta sig i maskinen och köra, det finns hur mycket fraktioner som helst och beställaren är mycket strikt med hur man får arbeta, säger Mathias Jakobsson.

Förarna cirkulerar mellan maskinerna, dels för att bredda kompetensen, dels för att variera arbetsuppgifterna. Arbetet sker i tvåskift från klockan sju på morgonen till klockan tio på kvällen.

– Det finns arbete att göra dygnet runt men miljöreglerna anger att det måste vara tyst på natten.

Maskinerna går i snitt uppåt 2 500 timmar per år och servas av förarna själva.

– Jag tycker det är viktigt att maskinerna hålls fräscha, vi har aldrig skor inne i maskinen och jag vill gärna att de servar, putsar och håller maskinerna rena, säger Mathias Jakobsson.

En knappt sju ton tung JCB TM 220 teleskoplastare försedd med ett klämaggregat med rotor vänder burar och sprider ut materialet på det löpande bandet, den används också för att bala den plast som sorteras fram ur elskrotet.

– Det blir en del, till exempel när man knackar loss bakstycken från större skrot, kommenterar Mathias Jakobsson.

Två helt nya hjullastare har köpts in under hösten, minst av de två är en JCB 427 på 13-14 ton som både lastar i krossen, väger det krossade materialet i skopan och lastar det på lastbilar.

– Det blir rätt många fraktioner, både järn och aluminium, så kallat ”drops”, säger Mathias Jakobsson.

Den andra är en 15 ton tung JCB 437 försedd med en högtippande skopa på fem kubikmeter. Maskinen har massiva däck – en viktig detalj på en återvinningsanläggning där risken för punktering är överhängande.

– Vi använder den som gårdsmaskin, den väger ut alla fraktioner och lastar bilar, säger Mathias Jakobsson.

437:an ersätter en maskin från 2010 och uppgraderingen märks, uppger föraren Charlie Håkanson.

– Det är stor skillnad, särskilt när det gäller komforten, den går behagligare och växlar mjukare.

– Det är en helt förträfflig maskin, med bättre komfort, centralsmörjning och bättre joystickar så att man kan styra allt med ena handen, tillägger Mathias Jakobsson, som också lyfter fram mycket extrabelysning, backkamera och snabb-plugins.

Den fjärde maskinen är en extramaskin, en JCB 434 på 14 ton. Den rycker in som vikarie om någon av de andra faller ifrån, den har också en hel del att göra på egen hand – den lastar sjöfartscontainrar och sopar av hela området varje dag.

– Den går kanske halvtid, 800 timmar om året.

434:an är sex år gammal, men det inte dags att ersätta den med någon nyare modell, förklarar Mathias Jakobsson.

– Den har fungerat mycket väl så den ska vi inte byta ut!

De fyra lastmaskinerna är alla av märket JCB.

– Det blev så, min kollega Patrik hade kört JCB och var mycket nöjd med det, jag hade mest kört Volvo och var nöjd med det, men jag prövade och nu är jag nöjd med JCB också.

Att det finns våg i skopan är en fördel, Mathias Jakobsson uppskattar också de förlängda armarna.

– Det är bra när man ska lasta direkt på bilarna, man behöver inte rangera av materialet.

Sims Recycling återvinner ungefär 27 000 ton per år, det är en stor anläggning med ett 40-tal anställda plus ett antal inhyrda. Det rör sig alltså mycket folk runt maskinerna och säkerhet är ett måste, tillåten maxhastighet är tio kilometer i timmen, alla måste ha varselväst och förarna måste ha koll åt alla håll.

– Det gäller att ta det lugnt, det kan bli ett litet stressmoment när det är bråttom men det man lär sig snabbt, säger föraren Robin Eriksson.

Pa&Ma lägger stor vikt vid att utbilda sin personal.

– Det är A och O, de måste lära sig att aldrig köra över ett visst varv, att inte gasa in i en hög och så vidare, säger Mathias Jakobsson.

Att ta det lugnt har flera fördelar.

– Vi kör ständigt i ecodrive, det blir mindre slitage och bättre bränsleekonomi men framförallt blir det bättre säkerhet bland alla människor.

Mathias Jakobsson, Robin Eriksson, Charlie Håkanson och Robin Persson är några av dem som kör maskin på återvinningsanläggningen i Katrineholm.

Teleskoplastaren tömmer burar och balar plast.

Med tanke på omständigheterna gäller det att köra lugnt och försiktigt.
– Man får inte köra fortare än tio kilometer i timmen, säger Robin Eriksson.

Hela området ska sopas varje dag.

I dag är det Caroline Franzén som kör 427:an, de anställda växlar dock mellan maskinerna för att variera arbetstuppgifterna.

Charlie Håkanson uppskattar komforten i den nya hjullastaren.

Maskinen är lättare att styra med de nya joystickarna.

Blå, blå blixtar i baken. ”Grännarumpan” skäms inte för sig, och de blå blixtarna ljungar.

– Säkerhet och komfort för förarna är det viktigaste, vi väljer alltid till så bra stolar man kan få och all extrabelysning, säger Mathias Jakobsson.

Sundbyberg.  Steffes Schakt har totalt 14 grävmaskiner, men de tre långgrävarna sticker ut, den största står i Rissne och bygger om en läckagedrabbad damm, de två mindre lyfter ut schaktmassor på Citybanans bygge vid Medborgarplatsen.

– Det rullar på bra, kommenterar Stefan Eriksson, ägare och grundare av Steffes Schakt.

De tre, en ZX160LC13H på 19,5 ton med en räckvidd på 13 meter, en ZX210LC15H på 25 ton och en räckvidd på 15 meter, samt en ZX350LC18H på 41 ton och en räckvidd på 18 meter, syns bra på byggena och nuförtiden har de fullt upp. Så har det dock inte alltid varit och beslutet att investera i långgrävare var inte genomtänkt för fem öre.

– Jag hade sett en på Maskinexpo 2008 och frågade vem som köpt den, minns Stefan Eriksson.

Maskinen hade dock inte blivit såld alls, och utställaren var inte så pigg på att frakta hem den så Steffes Schakt fick ett bra pris.

– Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha den till, men jag tyckte den var lite speciell eftersom den var så pass liten för att vara långgrävare, bara 20 ton.

Han hade dock funderat lite på att börja åta sig specialjobb i Stockholmsområdet, kanske muddra lite dammar och göra andra jobb som kräver räckvidd. Det blev dock inte mycket av de planerna.

– Den stod mest, vi hade mycket att göra och när det ringer någon ska de ju aldrig ha en maskin om fyra veckor, det är ju alltid ”i morgon”. Så vi hade sällan förare lediga och fick lov att tacka nej.

Den första långgrävaren drog inte in många kronor, det hindrade dock inte Stefan Eriksson från att råka köpa en långgrävare till.

– Jag hade inte ens kört 300 timmar med 160:an när jag köpte 210:an.

Även 25-tonslånggrävaren hittade han på mässa och Stefan Eriksson började blir mer aktiv när det gällde att ragga specialjobb.

– De första 4-5 åren kan man ju undra vad man gjorde, men de senaste 1,5 åren har det varit bra beläggning på de två maskinerna.

Det gick så bra att det i vårvintras blev dags att välkomna ytterligare en långgrävare till familjen – 41-tonnaren 350, Hitachis första långgrävare i den storleken som levererades i Europa, och den första med steg IIIB-motor.

– Jag ville ha en större maskin, den här har 18 meters räckvidd och kan ta mer utlastning och schakter, säger Stefan Eriksson.

Långgrävarna arbetar mest med muddring, djupa schakter och slänter – uppdrag där räckvidden behövs.

Stefa Eriksson tycker sig ha hittat en bra nisch för sina långgrävare, även om konkurrensen är hård.

– Det finns rätt många aktörer, men de flesta har bara större maskiner i 30-40-tonsklassen, då sticker jag ut med mina mindre grävare.

Han är inte främmande för att köpa ännu fler långgrävare.

– Det är inte alls omöjligt, då blir det nog en i segmentet 20-30 ton.

Att köra långgrävare kräver dock förare av rätt kaliber, den som gillar att rulla runt mellan jobben uppskattar antagligen långgrävarnas ambulerande tillvaro, medan den som vill känna sig rotad på en arbetsplats under längre tid kanske vantrivs med de ofta kortvariga uppdragen.

– Det blir också rätt ödsligt, man har ofta inte en spadgubbe med sig och många gånger finns inte ens en rastkoja på plats.

Körningen skiljer sig också åt, förklarar Stefan Eriksson.

– Det är lite andra aggregat och andra rörelser, det kanske är lite svårare.

Steffes Schakt firade 20-årsjubileum i fjol. Bondsonen från Ekerö ledsnade på lantbruk i början av 1990-talet och köpte en begagnad Kobelcobandgrävare på 20 ton. Till en början blev det mest ledningsjobb och järnvägsarbeten, han utförde alla jobb själv men redan året därpå köpte han in ytterligare en grävmaskin – en Caterpillar 120 på 15 ton – och anställde en förare. 1995 var det dags igen, han köpte in två grävare till, och anställde två förare. Och på den vägen är det, i dag har han ett tiotal anställda, 14 grävmaskiner och två hjullastare, och uppdragen handlar främst om husgrunder, fjärrvärme och vattenledningar

I dag är det bandgrävare för hela slanten på Steffes Schakt.

– Jag hade 50/50 hjulgrävare och bandgrävare mellan 1995 och 2005, men sen började jag trappa ner hjulgrävarna och 2007 sålde jag den sista, säger Stefan Eriksson.

Hjulgrävarna rök eftersom de skapar så mycket merarbete, förklarar han.

– Till sist räckte varken nätter eller helger till, de ska flyttas runt hela tiden och kräver mer underhåll.

Nästan alla företagets maskiner körs på miljöoljor.

– Några av mina gamla maskiner levererades med miljöoljor, jag gjorde också en del jobb för Stockholm Vatten som krävde det, och jag har fortsatt på det spåret sedan dess, i början var det kanske några skrikande cylindrar, men det fixade de och sedan dess har det fungerat bra.

Bandgrävarna är helt klart kungarna på Steffes Schakt och de två hjullastarna – en sprillans ny Ljungby L15 och en Volvo L70 från 2010 – spelar en betydligt mindre roll.

– Den nya har inte gått alls trots att det var tre månader sedan jag köpte den. Men de går på något bygge ibland, och gör något jobb när jag får en gubbe över. Jag prioriterar inte lastmaskinerna, säger Stefan Eriksson.

Minst bland grävmaskinerna är en minigrävare på 4,5 ton, övriga är 15-41 ton tunga. Alla är Hitachi, utom 40-tonnaren, som är en Hyundai, och minigrävaren som är en Take-Job.

– Jag körde Cat först, men det kostade för mycket med all verkstadstid och dyrt underhåll, jag hade mycket problem med maskinerna och bytte därför till Hitachi 1995 och det har fungerat mycket bra, det är väldigt lite problem och skulle det bli problem någon gång får man utmärkt hjälp, de renoverar upp maskinen och sen är det bara att köra igen.

Den största av Steffes långgrävare reparerar en damm i Rissne.

Två av Steffes långgrävare jobbar med Citybanan vid Medborgarplatsen.

Patrik Höber ser gärna att fler utnyttjar möjligheten att använda schaktmassor som fyllnadsmaterial.

Umeå. Byggprojekten avlöser varandra i Umeå, och Allmiljö har sett sin återvinningsverksamhet ta fart de senaste sju åren.

– Det är en stor del nu, i Umeå står återvinning av bygg- och industriavfall för mer än hälften av vår verksamhet, kommenterar Allmiljös vd Patrik Höber.

Trots att företaget till en början fokuserade på hushållsavfall har hanteringen av bygg- och rivningsavfall vuxit rejält under de sista åren.

– Det byggs mycket i Umeå, och kommer att byggas mycket även i fortsättningen, konstaterar Patrik Höber.

Företaget bildades vid millennieskiftet, då ett antal åkerier bildade ett gemensamt bolag för att kunna åta sig större offentliga renhållnings- och återvinningsupphandlingar. Tidigare i år köpte en av grundarna ut de andra, och Allmiljö har nu en enda ägare: Kaj Johansson Gruppen AB.

Hushållsavfall och slam var länge kärnan, men 2007 införskaffades en egen återvinningsanläggning och den dittills rätt marginella återvinningen fick rejäl vind i seglen.

– Målet nu är att fortsätta öka, vi vill öka omsättningen med tio procent per år, både för återvinning och för renhållning, säger Patrik Höber.

Detta kräver att man skalar upp verksamheten.

– Ytan vi har räcker, men vi kan behöva bli effektivare för att klara volymerna.

Planen är att få snabbare omsättning på materialet, och även om anläggningen ska justeras och byggas om kommer de största förändringarna att handla om hur man organiserar arbetet.

– Vi kan välja att låta materialet ligga kvar hos oss och vänta in bättre priser, eller så kan vi prioritera att ha ytor tillgängliga och skicka iväg materialet så fort som möjligt. Det är en svår balans, vi har bra kanaler men man kan alltid bli lite bättre, lite konkurrenskraftigare och lite duktigare, konstaterar Patrik Höber.

En del material måste avsättas snabbt, till exempel vissa metaller som man inte vill lagra på grund av stöldrisken. Andra material kräver lagring.

– De vill bara elda med trä på vintern, det är osäljbart sommartid, kommenterar Jonas Johansson, platschef på Allmiljös återvinningsanläggning Magneten.

Bygg- och rivningsavfallet hanteras på företagets 65 000 kvadratmeter stora återvinningsanläggning Magneten, som ligger på Västerslätt i Umeå.

– Det är väldigt centralt, och det är en av våra styrkor, det blir kortare transporter, kommenterar Patrik Höber.

På anläggningen står Kaj Johansson Åkeri för två hjulgrävare (en Volvo 140 och en Caterpillar 315,) och en hjullastare (Volvo L70).

– Ibland tar vi in en Caterpillar 325 när vi behöver krossa betong, säger Jonas Johansson.

Maskinerna går mycket, och när de går sönder är det bråttom.

– All teknik rapplar förr eller senare, men maskinerna kan inte stå många timmar innan det blir ett jätteproblem. Som tur är har vi vår ägare, som också har ett entreprenadföretag, så det brukar gå att ordna reservmaskiner rätt snabbt, säger Jonas Johansson.

16 000 timmar räknar han som en bortre gräns för hur länge en maskin kan gå innan den måste bytas ut.

– Någonstans där börjar det strula.

Allmiljö har totalt 500 containrar och åtta lastbilar som kör in material till Magneten.

– Vi har också en del kunder som själva kör hit sitt material, kommenterar Patrik Höber.

Åtta personer håller anläggningen igång: lastmaskinsföraren, kundmottagaren, platschefen, en gårdskarl samt fyra grävmaskinister.

– Grävmaskinerna körs i tvåskift, från kvart i sex på morgonen till klockan tolv på kvällen, vi har väldigt mycket att göra, kommenterar Jonas Johansson.

Trä, metall, deponi, brännbart, wellpapp, gips, tegel, plast, isolering och betong med mera, läggs i olika högar. Sedan gäller det att bli av med det sorterade materialet, metallen säljs, träavfallet krossas och flisas till biobränsle, wellpapp och plast skickas iväg för återvinning i Holmsund, det brännbara åker till Umeå Energi och det som ska deponeras går till Dåva DAC. Det farliga avfallet skickas till olika platser för återvinning eller destruktion.

– Vi tar emot nästan alla typer av farligt avfall, det vi inte klarar är riktigt stora mängder blött material, säger Patrik Höber.

Anläggningen tar också emot schaktmassor, det är dock inte helt lätt att hitta avsättning för denna typ av avfall.

– I dag får man inte sälja fyllnadsmassor som en produkt utan att mottagaren ansöker om tillstånd. Det går att göra det, men det sker i för liten omfattning i dag tycker vi, vi vill gärna utnyttja den möjligheten mer, säger Patrik Höber.

Större delen av de schaktmassor som tagits emot har därför använts som utfyllnadsmassor på den egna anläggningen, detsamma gäller den betong som tas emot och krossas, ett par tusen ton per år.

Asfalt ser man inte ofta till på Magneten.

– Asfalten går i regel direkt till asfalttillverkarna, den återvinningen fungerar mycket bra, kommenterar Jonas Johansson.

Anläggningen tar emot både sorterat och osorterat material.

– Finns det mycket utrymme på en byggarbetsplats blir det bättre sorterat, och det går mer mot källsortering även där, byggföretagen har blivit mycket duktigare, säger Jonas Johansson.

Det är dock viktigt att kontrollera även det sorterade materialet.

– Den absolut vanligaste missen är att impregnerat trä är farligt avfall, säger Jonas Johansson.

På återvinningsanläggningen ligger stora högar matjord, bergkross och naturgrus.

– Vårt motto är ”avfall in, material ut”, kommenterar Patrik Höber.

Tanken är att kunderna ska kunna lämna avfall och ta med sig material tillbaka. Än så länge kommer materialet ifrån ägaren Kaj Johansson Gruppens täkter och anläggningar, planen är dock att man i framtiden ska kunna framställa och sälja egna produkter.

– Då kan vi garantera renheten, och får avsättning för vårt eget material, säger Jonas Johansson.

Företaget har totalt 32 anställda, räknar man in underentreprenörerna sysselsätter bolaget ett 60-tal personer på heltid.

Störst av underentreprenörerna är ägaren Kaj Johansson Gruppen, som via sitt åkeri sköter transporterna av byggavfall och produktionen på anläggningen. Fredrik Hellgrens Åkeri kör slam, Bjännsjö Kranbilar står för en kranbil och Hedman & Söner ställer upp sina krossverk en eller ett par gånger om året och kan sedan sysselsätta sig ett par veckor i stöten med att krossa och flisa trä som sedan blir biobränsle som skickas vidare till Umeå Energi.

I dag hanterar Allmiljö hushållssopor, bygg- och rivningsavfall (inklusive farligt avfall), samt slam. Utöver det åtar sig företaget externa uppdrag, till exempel att krossa och flisa trä eller utföra balning.

Huvudkontoret ligger i Umeå, och Allmiljö hanterar hushållssopor i Umeå och kranskommunerna Nordmaling, Vindeln, Bjurholm, Vännäs och Robertsfors. Företaget bedriver verksamhet även i Skellefteå och i Sollefteå/Ragunda, då främst med fokus på hushållsavfall.

Sophämtningsuppdragen är ofta fleråriga, man etablerar sig där man vunnit upphandlingar, Allmiljö har till exempel hanterat hushållsavfall i Boden, Älvsbyn och Gällivare

– Ambitionen är att söka kontrakt från Stockholm och norrut, med störst fokus på Norrland, kommenterar Patrik Höber.

Fotnot: Leveranstidningen Entreprenad finns nu även på Facebook, kolla själv på facebook.com/leveranstidningenentreprenad  (klicka på länken).

Jonas Johansson beskriver arbetsbelastningen som hyfsat jämn över året, med en topp mellan september och november.

Hjullastaren styr sorteringen på återvinningen.

Två hjulgrävare går i tvåskift för att hinna med.

Byggavfallet kommer in på lastväxlare, en del av det farliga avfallet kommer dock i separata kärl.

Hjullastaren styr sorteringen på återvinningen.

Allmiljö bildades vid millennieskiftet, när flera företag bildade ett gemensamt bolag.

– Vi vill ha tjäle och kyla, säger Pär Nordström.

Risliden. Var är vintern? Frågan var brännande när Leveranstidningen Entreprenad hälsade på i Risliden utanför Vindeln i Västerbotten i slutet av oktober.

– De snöade två decimeter i torsdags, sen spöregnade det och nu är det så här, säger Roland Eriksson, där han står i djup och flödande lervälling uppe på berget Fäboliden.

Roland Eriksson jobbar på Kjin Schakt, som är underentreprenörer när en ny vindkraftspark ska anläggas. Kjin Schakt har flera maskiner på plats, fem grävmaskiner från 30-93 ton (Caterpillar 325, 329, 336, 345 samt 385), fyra gruvtruckar (Caterpillar 775F), tre Caterpillar bandschaktare (två D8 och en D6) samt en vält i 20-tonsklassen, även den Caterpillar.

Roland Eriksson kör 93-tonnaren och har tillsammans med kollegan Isak Johansson ägnat dagen åt att avtäcka berg och lasta ut.

– Vi har börjat fylla ut lite grann, men fick slut på material, säger han.

Han uppskattar den stora maskinen.

– Den drar kanske 60-70 liter i timmen, men tittar man på högen som blir resultatet är den otroligt effektiv.

Storleken har betydelse på ett sånt här projekt.

– Den har behövts, det har varit en brutal avtäckning och ett väldigt tufft jobb, säger Roland Eriksson.

– Det krävs maskiner från gruvsidan, de kan ta rejäla massor och flyttar materialet snabbt, säger Pär Nordström, projektledare på huvudentreprenören Jemtska.

I slutet av oktober fanns 15-20 entreprenadmaskiner på projektet, flera av dem är riktigt stora.

– Tidsfaktorn är viktig inom vindkraft, beställaren vill få igång produktionen och börja tjäna pengar, den 15 juli nästa sommar ska de börja montera vindkraftverken och då måste vi vara klara, säger Pär Nordström.

Parken anläggs på ett berg i ett rent skogslandskap och Jemtska ska leverera nästan allt utom kraftverken.

– Vi är en komplett leverantör av all infrastruktur till ett vindkraftsprojekt, vi ska bygga vägar, kranplaner, fundament, interna el- och optonät samt en transformatorstation, förklarar Pär Nordström.

Vindkraftsparken byggs mellan Risliden och Kamsjön.

– Det är en förhållandevis begränsad yta för att rymma 24 vindkraftverk, säger Pär Nordström.

Ursprungligen planerades parken för hela 30 vindkraftverk, dagens turbiner ger dock så mycket kraft att man helt enkelt inte får ansluta mer än 24 till Vattenfalls elnät.

18 av de 24 kraftverken blir så kallade gravitationsfundament, vart och ett av dessa kräver 450 kubikmeter betong. De övriga sex kan förankras i berg, och kräver bara 150 kubikmeter betong styck.

– Det är ekonomiskt och miljömässigt bättre att bergförankra verken, men vår geotekniska undersökning visar att det bara fungerar på sex av dem.

I slutet av augusti i år gick startskottet för bygget och Jemtska och deras underentreprenörer började terrassera vägar och utföra kompletterande skogsavverkningar.

– Prioritet ett är att få till vägarna, först då kan vi komma åt kranplanerna för att armera och gjuta fundamenten, säger Pär Nordström.

Totalt tre mil väg behövs, en del ska nyanläggas och en del äldre skogsbilvägar ska förstärkas och breddas.

– Vägarna ska tåla rejäl belastning i princip året runt under de sämsta tänkbara förhållandena, kommenterar Pär Nordström.

Med ett förstärkningslager på 40 centimeter och ett bärlager på tio centimeter ska hållbarheten kunna garanteras. Detta kräver dock bra ballast, Jemtska har därför låtit öppna en ny täkt som ska kunna leverera 500 000 ton.

– Det krävs en hel del krossmaterial och täkten ger oss en ballast som är tillräckligt bra för att användas till vägarna.

Två borrvagnar (Sandvik DX780) finns i täkten och en tredje, lite äldre Sandvik Ranger 780, är på ingång

– Vi kommer att spränga en gång i veckan i täkten, det kommer också att bli en del sprängningar för fundamenten och i väglinjen, säger Dan Johansson, sprängarbas från Kjin Schakt.

De första salvorna har redan gått och förhoppningsvis är berget bra nog för att kunna användas även till den betong fundamenten ska gjutas med.

Vägarbetet är i full gång och i mitten av november ska kabelläggaren Abekas underentreprenör Terramover börja lägga ner kablar för el och opto.

– Det blir totalt 3,5 mil elkablar –  ett internt industrinät för vindkraftparken, säger Pär Nordström.

Kabelläggningen kräver 3-4 grävmaskiner och en hjullastare. Längre fram anländer en mobil betongstation med en egen liten maskinpark.

– En hjullastare ska sköta lastningen, och leveranserna av betong ut till fundamenten sker med betongbilar, säger Rune Eriksson, som normalt arbetar för Jemtska, men som i detta projekt fungerar som beställaren Fred Olsen Renewables BAS-P och BAS-U (byggarbetsmiljösamordnare under projektering och utförande).

När vindkraftverken ska monteras får gruvtruckarna och 93-tonsgrävaren finna sig i att inte vara störst längre.

– Två stora montagekranar och ett antal hjälpkranar ska hit, säger Rune Eriksson.

En Liebherr 1750 på 750 ton ska lyfta naceller och turbiner. De 24 kraftverken skeppas från Danmark med båt till Holmsund utanför Umeå, sedan är det tungtransport rakt in i den västerbottniska skogen som gäller.

– De får bygga om två rondeller för att få fram ekipagen, nacellerna väger 76 ton och vingarna är uppåt 55 meter långa – det är minst sagt skrymmande transporter, säger Rune Eriksson.

– Att bygga vindkraft är ett logistikprojekt, kommenterar Pär Nordström.

Jemtska ska förbereda en stor upplagsplats för att kunna ta emot materialet i omgångar och byggarna har sedan tre månader på sig att få alla på plats.

– Den sista oktober nästa år ska alla 24 vara resta, säger Pär Nordström.

Jemtska, som ägs av Jemtkraft och Skanska, bildades för några år sedan och började rätt blygsamt med att åta sig betongarbeten vid olika vindkraftsbyggen. Sedan dess har man skalat upp både storleken och svårighetsgraden på uppdragen.

– Vårt första stora vindkraftsprojekt var Sjisjka, en park med 30 vindkraftverk, sedan blev det flera större uppdrag och detta projekt är det första stora uppdraget där vi har en annan beställare än vår egen ägare, säger Pär Nordström.

Beställare denna gång är norska Fred. Olsen Renewables.

– Det här är deras första svenska projekt, men det är det första i en långsiktig plan och det är roligt att de valde Jemtska, säger Pär Nordström.

Så här i uppstartsfasen finns 25 personer på plats i Risliden. När det är dags att armera räknar man med 50 mannar, och när Vestas ska börja jobba med vindkraftverken lär personalstyrkan vara uppe i drygt 100.

Pär Nordström tycker sig ha bra koll på det som komma skall, inte minst eftersom företaget kontrollerar hela projektet.

– Vi är inte beroende av någon annan, vi behöver till exempel inte vänta på att någon annan ska bygga elnätet – det gör vi själva.

Det enda som stör är de där gäckande minusgraderna som bara vägrar komma.

– Bara det blir kallt så blir det perfekt, konstaterar Roland Eriksson.

Pär Nordström håller med.

– En normalvinter är ju en dröm, som det är nu, utan kyla och utan tjäle, går det inte att lägga på förstärkningslager, det trycks bara ner i backen.

Så, vinterivrarna längtar efter frusen mark, men vad händer när aprilsolen värmer och tjälen ger vika?

– Till våren? Då är vägarna klara!

Fotnot: Kjin Schakt är vana att hantera riktiga jättar, läs här  om 130-tonnaren som verkligen drar ögonen till sig (klicka på länken).

Fotnot2: Leveranstidningen Entreprenad finns nu även på Facebook, kolla själv på facebook.com/leveranstidningenentreprenad  (klicka på länken).

– Vi servar, mekar och håller efter maskinerna själva, säger Roland Eriksson, han och kollegan Isak Johansson (t.h.) har precis svetsat ihop en spricka i skopan.

Skopan rymmer sex kubikmeter.

Två borriggar kämpar på i den nyöppnade täkten.

Henrik Petersson och Johan Sundqvist bemannar borrvagnarna.

Tre mil väg ska byggas, här ska en trumma läggas ned.

Kjin Schakts sprängarbas Dan Johansson och Jemtskas projektledare Pär Nordström.

Roland Eriksson trivs med att köra en större maskin.

Tjälen är välkommen till Risliden, där Jemtska bygger en vindkraftpark.

Lervällingen flödar och alla längtar efter tjälen i Risliden.

Fyra Caterpillar 775F bergtruckar transporterar bergkross.

Kjin Schakt har fem grävmaskiner på plats, Caterpillar 385C är störst av dem alla med 93 ton.

Välten används för att packa när efter jordfyllningen.

Sopborsten ska användas för att sopa rent på berget vid fundamenten.

Ett reservlager tänder ligger redo.

Grävmaskinerna lider ont på rivningar, just den har dock ett smörjobb just denna vecka.

Skärholmen. Det är mörkt i södra Stockholm, men gryningsljuset börjar så sakteliga sila in över en skolpaviljong på glid. Byggnaden knakar och gnyr och rör sig motvilligt i sidled, den är i klorna på en rivningsmaskin som tagit tag i en yttervägg och bryter till.

– Skolan är byggd i moduler, så det krävs inte mycket för att den ska flytta sig, kommenterar Mikael van Krantz, projektledare på Destroy RC AB.

Det är en tidig januarimorgon i Skärholmen och rivargänget – en grävmaskinist och två ”handgubbar” – har precis kommit igång med dagens värv. Grävmaskinens lyktor lyser som skarpa små solar i vintermörkret, och marken vibrerar när den 24 ton tunga maskinen flyttar runt containrar.

– Det är ändå väldigt lite buller och inget damm alls här, säger Mikael van Krantz.

Skolan är byggd i trä och blir en lätt match för grävmaskinen, paviljongen vilar på torpargrund, på järnbalkar placerade på betongfundament som i sin tur ligger på sand.

Rivarna anlände till skolan i början av december, spärrade av platsen med byggstängsel och kavlade upp ärmarna, kvar i klassrummen fanns en hel del stolar, bord och även en del specialutrustning som måste rensas ut.

Österholmsskolan riktar sig främst till funktionshindrade elever och är därför handikappanpassad.

– Det fanns till exempel en del hissar i taken, säger Mikael van Krantz.

Rivarna rev ut allt miljöfarligt, till exempel elektronik och lysrör. Det krävdes dock ingen sanering av asbest eller andra farliga ämnen.

Den inre rensningen tog två dagar, sedan började bandgrävaren – en Volvo EC240 – ta ner en av ytterväggarna. Rivarna hann göra ett stort hål och sätta sikte på bjälklaget innan allt plötsligt blåstes av.

– Vi grävde av en fiberoptisk kabel som gick genom byggnaden, den skulle inte vara i drift men så klart var den det, förklarar Mikael van Krantz.

Kabeln försörjde skolan och en del andra grannar med uppkoppling, så rivarna fick packa ihop och åka hem i väntan på en lösning.

Först i januari kunde rivningen återupptas, och när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på har grävmaskinen, endast utrustad med sorteringsgrip, hunnit bryta sig fram igenom mer än halva byggnaden.

– Huset är byggt av trä och det går lätt att bara dra ner väggarna, säger Mikael van Krantz.

Och det märks, när grävmaskinisten Kit Wahlfridson tar ett stadigt grepp om en vägg rör sig hela huset, det glider över järnbalkarna och snart bryts väggen i bitar som singlar ner på marken.

Grävmaskinen är snabbt framme för att sortera bråten, trä läggs i en container, metall i en annan. ”Handgubbarna” Dariusz Czerobski och Ronnie Nordén assisterar på marken, de samlar ihop materialet till större högar, och skruvar isär järnbalkarna så att grävmaskinen kan lyfta bort dem i delar.

Containrarna körs av Destroys egna lastbilar till SRV i Gladökvarn. Eftersom rivningen sker på en skolgård sker transporterna enligt strikta rutiner.

– Eleverna kommer till skolan mellan åtta och nio, då tar vi inte in några lastbilar. Samma sak på eftermiddagen, mellan halv två och fyra.

Lastbilarna förses dessutom med ledsagare både framför och bakom ekipaget.

– Det måste vara riktigt säkert.

Arbetsplatsen är inhägnad, Destroy är ändå noga med att säkra den varje dag.

– Det är mycket barn i området, och de kan ta sig in om man har otur.

Rivarna ser därför till att det inte finns löst material som hänger ner från taket, att stängslet är så säkert som möjligt och att marken är fri ifrån både stort och smått skräp.

– Det ska vara rent och snyggt på arbetsplatsen och vi vill att man ”tar med sig” materialet hela tiden.

Mikael van Krantz konstaterar att det inte bara är objudna gäster som gynnas av fria ytor.

– Allt som gör att man slipper snubbla är bra.

Städningsivern är faktiskt större än man kan tro på en rivningsarbetsplats.

– Vi river en byggnad utifrån och in, så att det rasar in där huskroppen är, allt för att slippa onödigt spill. Vi sorterar också allt material, det tar lite längre tid men det är ekonomiskt effektivt eftersom det kostar mer att lämna in osorterat material på återvinningsanläggningarna.

Destroy RC AB har sitt huvudkontor i Länna i södra Stockholm. RC står för ”rebuilding company” och påminner om att företaget även åtar sig återställningsarbeten. Huvudfokus ligger dock på rivning i regionen mellan Uppsala och Nynäshamn.

– Vi gör allt från att riva en garderob till att ta ner hela hus, kommenterar Mikael van Krantz.

Det drygt 20 år gamla företaget har cirka 85 anställda och en hel del maskiner.

– Vi har en massa små maskiner, den största rivningsroboten vi har är en stor dieseldriven Brokk 330 och den minsta en Brokk 50, vi har också massor av kompaktlastare, minigrävare etcetera, säger Mikael van Krantz.

Den större maskinparken utgörs av fyra Volvo grävmaskiner i storleken 6-55 ton.

– 55-tonnaren är en specialbyggd höjdrivare som når 23 meter, det är en ombyggd och nedtyngd 30-tonnare med zero tail swing för att kunna arbeta med rivning i stadsmiljö.

Grävmaskinerna lever ett hårt liv. Träpaviljongen i Skärholmen är ett ”snällt” offer, betongkonstruktioner som måste tas ned med hammare och crusher är betydligt farligare motståndare. Just den här maskinen har till exempel rivit ner 5-6 meter höga och 80 centimeter breda stödmurar för Citybanans räkning.

– Den fick bryta och bända och arbeta med hammare och det blir stort slitage på delarna, säger Mikael van Krantz.

Rivningsmaskinerna är också mer olycksbenägna, det är till exempel lätt hänt att de fritt hängande hydraulslangarna fastnar i ett armeringsjärn.

– Går en slang måste vi ta hand om det direkt och grävmaskinisten har en egen verktygscontainer, med reservslangar, fettsprutor, saneringsutrustning med mera, säger Mikael van Krantz.

Slitvargarna behöver kort sagt lite extra kärlek, de måste smörjas ofta och de kräver mer underhåll.

Slitgörat innebär också att maskinerna inte kan åtnjuta alla moderniteter.  Rivningsmaskinen i Skärholmen är till exempel försedd med en äldre typ av fäste där man måste slå in en stor kil med en slägga.

– Grävmaskinisten vill inte ha snabbfäste som det blir glapp i, konstaterar Mikael van Krantz.

Grävmaskinen tar ett fast grepp om ännu en skräphög och placerar den i rätt container. Mörkret har gett vika, solen står som en strålkastare in över paviljongen där ett raserat badrum och en kvarglömd kontorsstol får den uppbrutna byggnaden att likna en scen utan vare sig publik eller skådespelare.

Kit Wahlfridson hoppar ur sin maskin och Ronnie Nordén och Dariusz Czerobski borstar av sig efter ännu ett krävande morgonpass. Klockan närmar sig halv nio och det är dags för lunch.

– Man måste äta för att orka, det är ett tungt jobb, konstaterar Mikael van Krantz.

Han är ansvarig för Destroys tungrivningar och just nu är det många projekt igång samtidigt.

– Det är sällan en jämn fördelning, att ha mer än två veckors framförhållning är mycket ovanligt, när beställarna ringer vill de att man ska komma direkt.

Det är bråttom nästan jämt, men Destroy kompromissar inte med säkerheten.

– Det måste alltid finnas en miljöinventering, vi vill inte utsätta någon för risken att till exempel riva ut en ut en matta som det sedan visar sig vara asbest i. De anställdas arbetsmiljö måste alltid gå först.

Paviljongen glider lätt på järnbalkarna när grävmaskinen tar i.

”Handgubbarna” assisterar grävmaskinen och samlar rivningsavfallet i större högar.

Träpaviljonen har inte mycket att sätta emot när rivningsmaskinen tar tag.

Dariusz Czerobski skruvar isär en av järnbalkarna.

Rivningsavfallet samlas i containrar som körs till Gladökvarn för återvinning.

Järnbalkarna skruvas isär, och kan sedan lyftas bort.

Att sortera rivningsavfallet är en prioriterad uppgift på projektet.

– Vi gör allt från att riva en garderob till att ta ner hela hus, säger Mikael van Krantz.

Hellre maskin än svin. Inge Jakobsson föredrog traktorgrävare framför grisar.

Motala. Novemberblötan är påtaglig i Motala, regnet strilar och det mobila jordsorteringsverket utanför K Entreprenad Marks anläggning står tyst och stilla i ett hav av lera.

– Normalt har vi stora högar av jord som vi ska sortera, men nu måste vi vänta in vintern, konstaterar företagets ägare Inge Jakobsson.

Jordsortering och återvinning av schaktmassor har blivit en ny nisch för Motalafirman som aldrig varit rädda för att anpassa verksamheten efter den efterfrågan som finns.

– Återvinning ligger i tiden nu, därför har vi mer fokus på det, verket är mobilt och vi kan sortera direkt på arbetsplatsen, vi tar jord från våra egna projekt, vi har också andra entreprenörer som lämnar in material och får nytt material med sig, säger Fredrik Johnsson, projekt- och arbetsledare.

Det började för nästan 50 år sedan, på en 1700-talsgård i Karshult utanför Motala. Gården hade gått i släkten Jakobsson i flera generationer och den mångfacetterade verksamheten sysselsatte drygt 20 man.

– Vi hade en del svinuppfödning, och rätt mycket skogsbruk. På sommaren körde vi ett tegelbruk och på vintern arbetade vi med stenkross och sågverk, minns Inge Jakobsson.

I slutet av 1950-talet började förändringens vindar blåsa, 1958 lades tegelbruket ned och 1965 inhandlades den första grävlastaren, något som fick den yngre generationen att tända till.

– Jag och brorsan var inte jätteförtjusta i svin, men vi gillade maskiner, ler Inge Jakobsson.

Pappa Gerth var inte lika intresserad, men föll till föga för sönernas glöd. 1965 startade han K Entreprenad AB (K som i Karshult), och även om grisarna grymtade vidare i ett par år till hade hästkrafterna vunnit över grisknorrarna.

– Vi började köra snö åt kommunen och dikade åt andra bönder, minns Inge Jakobsson.

Jobben rullade in utan större ansträngning.

– Det var lite nytt med traktorgrävare och vi hade inte mycket konkurrens, vi körde mycket åt kommunen och Motala Ström kraft.

Företaget kunde börja anställa rätt snabbt, och ett par år senare hade man fyra grävlastare.

– Den första var en begagnad Fordson Major försett med ett norskt grävaggregat, sedan köpte vi två helt nya, de första som hade två spakar i stället för fyra. De fungerade jättebra, minns Inge Jakobsson.

Grävlastarna regerade länge, först i mitten av 1970-talet fick de sällskap i maskinparken, Motala kommun skulle förses med gång- och cykelvägar, det krävde hjullastare, och bröderna Jakobsson slog till.

– 1974 köpte vi en engelsk Bray lastmaskin av en återförsäljare i Skänninge, berättar Inge Jakobsson.

Den första Brayen följdes snabbt av tre till, modernare fyrhjulsdrivna varianter som jobbade hårt under 1970-talet.

– Vi byggde oerhört många mil cykelväg under några år, det blev också en hel del lekplatser och vi körde åt kommunen 14 år i sträck med lastmaskinerna!

I slutet av 1970-talet byttes Braymaskinerna ut mot en Ford A64 lastmaskin på två kubik, och ett par år senare kom en Ford A62 på 1,5 kubik. De första traktorgrävarnas era ebbade också ut, en efter en byttes de ut mot större grävmaskiner. 1976 kom den första, en Hydromac på 700 liter.

– Det var en italiensk maskin, den var grön och ful, ler vd Richard Jakobsson.

Han var inte gammal 1976, och slipper därför ansvaret för den estetiska fadäsen. Pappa Inge konstaterar dock att maskinen möjligen var ful, men den var bra.

– Hydromacen hade jättebreda band och det behövdes eftersom vi börjat utföra mycket dikning åt bönderna.

Han gillade faktiskt Hydromac så mycket att han köpte en hjulgrävare av samma märke 1979.

– Tyvärr kände kunderna bara till att det fanns Atila hjulgrävare (Atlas grävmaskiner såldes länge under varumärket Atila i Sverige, reds anmärkning).

– När vi sa att vi hade en hjulgrävare men att det var en Hydromac ville de ändå bara ha Atila. Vi lyckades hålla Hydromacen sysselsatt ändå, men till sist fick jag lov att köpa en Atila!

1978 breddades verksamheten, företaget grävde mycket för vattenledningar och startade en ny avdelning för rörmokeri och VVS för att kunna stå även för den invändiga VVS-dragningen.

Det var framförallt brodern Janne som drev VVS-frågorna, medan Inge brann mer för entreprenaddelen. 1990 delades företaget därför upp i två delar: en för entreprenad (K Entreprenad Mark AB) och en för VVS (K Entreprenad VVS AB).

– Nu har vi helt skilda verksamheter, säger Inge Jakobsson.

I dag omsätter entreprenadföretaget ungefär 30 miljoner kronor och har 21 anställda. Entreprenadverksamheten har dessutom flyttats från Karshults gård till Granhultsgatan i Motala.

Maskinparken består av sju grävmaskiner från 5,5 till 20 ton (Terex, Cat, Volvo samt Åkerman, tre på band och fyra på hjul), fyra hjullastare (två Cat och två Volvo) och fyra lastbilar (en grusbil, en asfaltbil, en liftdumper och en kranbil). En traktor med krokväxlarvagn fungerar som servicemaskin och företaget har också ett Maskin Mekano sorteringsverk.

Uppdragen hittar man främst i Motala och västra Östergötland. 1990-talet ägnades mycket åt fjärrvärme, i dag fokuserar man på nya områden, som till exempel enskilda avlopp som blivit ett högaktuellt ämne i regionen. (Läs mer här om K Entreprenad Marks satsning på enskilda avlopp.)

I slutet av 1980-talet började företaget åta sig egna jobb i allt större utsträckning, med 8-9 anställda riktade man framförallt in sig på husgrunder. Ambitionen att lägga egna anbud har förstärkts genom åren, numera blir det mycket dränering, och byggprojekt, där man ofta fungerar som underentreprenörer till byggbolagen.

– Vi vill göra ett komplett arbete, med egen utrustning, egna fordon och egna maskiner, konstaterar Fredrik Johnsson.

Uppdragen hittar man främst i Motala och västra Östergötland. 1990-talet ägnades mycket åt fjärrvärme, i dag fokuserar man på nya områden, som till exempel enskilda avlopp som blivit ett högaktuellt ämne i regionen (se artikel på sidan XX).

Uppdragen blir också allt större och allt mer komplicerade, företaget deltar till exempel i ett större ROT-projekt som Motalas kommunala bostadsbolag dragit igång. Lägenheter i ett så kallat miljonprogram ska rustas upp invändigt och utvändigt under fem år, arbetet ska ske inom ramarna för en partneringentreprenad där allt ifrån installatörer till byggare och markentreprenörer jobbar tillsammans med beställaren.

– Vi ska ta fram riktpriser för objektet, sedan jobbar vi mot dessa kalkyler, och alla delar sedan på vinsten eller förlusten, säger Richard Jakobsson.

Entreprenaden handlades upp 2012, 120 lägenheter är redan klara och en ny etapp med 90 lägenheter drog i gång under 2014.

– För vår del handlar det mycket om att dränera, stensätta och finplanera, säger Richard Jakobsson.

Det är första gången företaget deltar i en parteringentreprenad.

– Det är nytt för oss att jobba med ett så stort och långt projekt, och det stärker vårt varumärke att ta oss framåt.

Richard Jakobsson uppskattar entreprenadformen, eftersom den eventuella vinsten faller ut i ett incitament till ”gubbarna” blir viljan att samarbeta stor.

– Om snickaren får problem kan elektrikern hjälpa till, vi får också hjälp på ett helt annat sätt. Med ett bra samarbete blir jobbet dessutom bättre utfört.

– På vanliga entreprenader finns bara en vinnare: med fast pris vinner beställaren och vi förlorar om jobbet blir dyrare för oss, blir det i stället billigare vinner vi medan beställaren förlorar. Här vinner alla.

Partnering är förvisso krävande, inte minst när det gäller pappersarbetet. Richard Jakobsson hoppas ändå på fler liknande uppdrag.

Fredrik Johnsson konstaterar att det är viktigt att kunna se nya möjligheter och att ändra kurs när verkligheten förändras.

– Vi måste kunna styra om vår verksamhet när det behövs, det är det som kallas företagande, säger Fredrik Johnsson.

Fotnot: exakt hur ful var den där Hydromacen? Hur brölig är en Bray och finns det nåt hos en Fordson Major som får en att förstå hur poppis de en gång var? Klicka på länkarna!

Nya typer av maskiner har tagits in i takt med att nya typer av jobb dykt upp. Foto: K Entreprenad Mark AB.

Tredje generationen. Richard Jakobsson är vd i företaget som startades av hans farfar och ägs av hans far.

Företaget var med och byggde byggmarknad i Motala. Foto: K Entreprenad Mark AB.

Johan Hultqvist är transportledare på K Entreprenad Mark.

Var är vintern? Jordsorteringen har stått still ett tag på grund av den regniga hösten.

Borriggen har haft mycket att göra i Norsborg. Foto: NCC

Norsborg. Tunnelbanan i Stockholm står inför stora förändringar, nya linjer och nya stationer ska byggas, men även de befintliga linjerna ska få sitt så att trafiken kan utökas.

I Norsborg hittar vi bevis på det sistnämnda, röd linje ska uppgraderas med nya vagnar, nytt signalsystem och en helt ny depå.

– Det blir en riktigt stor anläggning, säger Thomas Krekula, NCC:s projektchef på entreprenaden.

Norsborg är en av den röda linjens två ändstationer söder om Stockholm. Den nya depån byggs i Eriksbergsåsen, några hundra meter ifrån tunnelbanestationen.

Stationen ska förbindas med bergsdepån via en 300 meter lång betongtunnel. När tågens arbetsdag är över ska de köra rakt in i berget, första anhalten därinne blir en jättelik tågtvätt. Tunneln förgrenas sedan i tre 300X20 meter stora tunnlar, väl inne i någon av dessa ska tågen städas invändigt och parkeras  för natten.

De fordon som behöver service åker vidare ut ur berget igen, via betongtunneln når de verkstaden där de lyfts upp över golvnivån när de ska servas eller repareras vid en av de fem verkstadsplatserna.

Solen strålar över Norsborg när Leveranstidningen Entreprenad tittar förbi i mitten av mars. Av betongtunneln syns inget alls, den vilar färdiggjuten under jord. Alla bergtunnlar är färdigsprängda och verkstaden och kontorsbyggnaden växer så sakteliga fram, ett ditlyft betongelement i taget.

Våren 2013, när NCC etablerade sig på platsen, var utsikten en helt annan. Området bestod i stort sett av ett enklare spår och berget stod orört.

Först på agendan stod att schakta bort cirka 50 000 kubikmeter jord.

– Det var rätt dålig jord, som inte kunde återanvändas, så vi har skickat iväg det mesta, kommenterar Thomas Krekula,

Det fanns en hel del berg på platsen också.

– Vi har sprängt ut totalt cirka 80 000 kubikmeter berg, varav 20 000 kubikmeter som tunnelberg.

I stort sett alla sprängmassor har krossats vid NCC:s anläggning i Vårberg eller i en mobil kross på arbetsplatsen.

– Vi vill återanvända så mycket som möjligt, det enda problemet har varit att det är svårt att lagra materialet på plats, vi har lagt en del i tunnlarna men det är svårt när det är så trångt, konstaterar Thomas Krekula.

Projektet är indelat i två entreprenader, Skanska har sprängt ut de tre bergtunnlarna och NCC står för betongtunneln, en 100 meter lång bergtunnel, verkstaden, kontorsbyggnaden med mera.

– Vi ska bland annat utföra all spårläggning, all betong, alla signalsystem och all el/tele inne i bergtunnlarna som också ska kläs in med duk och asfalteras, säger Thomas Krekula.

Jord- och bergschakterna har varit omfattande.

– De har tagit över ett år, det har varit 20-30 meter höga berg- och jordslänter som vi sprängt och schaktat bort, sedan har vi återfyllt på hela området, med upp till som mest 15 meter, kommenterar Thomas Krekula.

Grundläggningen har till stor del kunna göras på berg eller på packad fyllning.

– Det har varit rätt bra markförhållanden, vissa ställen har varit leriga men då har vi ersatt jorden med krossmaterial och packat med vält. Det var lite dålig bergtäckning vid det västra påslaget, så där har vi fått förstärka och såga en del.

Det har gått åt mycket betong, drygt 20 000 kubikmeter. Den 300 meter långa betongtunneln har slukat en stor del, 200 tunnelmeter göts på plats i tiometersetapper – en etapp per vecka.

– Vi göt allt i ett stycke – betongplatta, väggar och tak, dels för att spara tid, dels för att minska risken för sprickor, förklarar Thomas Krekula.

De sista 100 metrarna göts på konventionellt sätt, eftersom tunneln där skulle vara lite bredare.

Byggarna har inte haft mycket svängrum och logistiken har varit en utmaning. 10-12 lastbilar ska in och ut varje dag och den enda tillfartsvägen är smal, delvis begränsad till ett körfält sedan bygget etablerats.

– Det har varit ett önskemål att minska på transporterna, det var bland annat därför vi fick tillstånd att ställa upp en kross, säger Thomas Krekula.

När påslaget in mot tunnelbanestationen skulle sprängas fram gällde det också att vara försiktig.

– Det var väldigt nära väggen, vi fick spränga försiktigt och även såga en del, kommenterar Thomas Krekula.

Man blev dessutom tvungen att bygga en 170 meter lång permanent spont för att inte äventyra stabiliteten när en sluttning måste schaktas bort.

Ytterligare en komplikation är det faktum att depån byggs nära ett vattenskyddsområde.

–Norsborgs vattenverk ligger bara några hundra meter härifrån, allt vatten kontrolleras därför, vi mäter partikelhalter och kvävehalter och allt vatten som pumpas ut från berget går direkt till reningsverket.

Även inne på arbetsplatsen är det trångt. Arbetsområdet är 60-70 meter brett och cirka 400 meter långt, inträngt mellan tunnelbanestationen, bilvägen, bebyggelsen och en skola.

– Vi har fått ta stor hänsyn, när vi skulle spränga i anslutning till tunnelbanespåret fick vi stänga av ett spår i åtta månader, vi fick också spränga försiktigt och såga en del av berget.

Arbetet har krävt en hel del maskiner: 4-5 grävmaskiner, ett tiotal lastbilar, en del bergborrutrustning och ett antal skyliftar, saxliftar samt teleskoptruckar som transporterar material.

– Inne i bergrummen har vi också haft en del mindre rälsgående traktorer, säger Thomas Krekula.

Betongarbetet kräver också bland annat betongpumpar och betongbilar.

– Vi har också använt ett antal mobilkranar, som mest hade vi tre mastkranar och just nu har vi en stor fackverkskran på plats, för prefabmontaget.

NCC och beställaren SL har cirka 210 personer i arbete på bygget.

– Cirka hälften är underentreprenörer som står för lastbilar, grävmaskiner, kranar och installationer, resten är tjänstemän, byggledare och våra egna yrkesarbetare.

Under tunneldrivningen jobbade man tidvis dygnet runt.

– Vi fick tillgång till den första tunneln i augusti 2014 och de andra vid årsskiftet, säger Thomas Krekula.

NCC har redan klarat av de mest omfattande momenten, tunnlarna är i stort sett färdiga och byggnaderna växer fram med god fart. Arbete pågår dock alltjämt även om det mesta sker i det fördolda – inne i berget. Därmed inte sagt att det är stiltje ute i vårsolen, några mindre maskiner ilar runt på bygget och stora kranar placerar prefab-elementen på rätt ställe.

– Vi gjuter också en del stödmurar och källarplanen för verkstaden och kontorshuset, och håller på med spårläggning och installationsarbeten, säger Thomas Krekula.

Alla anläggningsarbeten ska vara avslutade efter semestern, därefter återstår en hel del återfyllnadsarbeten, att riva en tillfällig träbro och utföra en del finplanering.

– Tidplanen är tajt, men har hittills kunnat hållas.

I november 2016 ska depån vara klar.  NCC:s del av kakan är värd en dryg miljard och utförs som en totalentreprenad i samverkan med SL.

– SL har 20-25 personer på plats här, de är med på allt från inköp till projektering, säger Thomas Krekula.

Tanken är att båda parter ska ha full insyn i projektet.

– Fördelen är att vi kommer bort ifrån ”vi” och ”de”, i stället fokuserar vi på bra lösningar, vi löser problemen snabbt och tappar inte tid, samarbetet blir mycket bättre, kommenterar Thomas Krekula.

Ett antal underentreprenörer har stått för maskinerna på projektet. Foto: NCC

En mobil kross har tidvis funnits på plats. Foto: NCC

Arbetsplatsen är smal och ska rymma många maskiner och mycket folk. Foto: NCC

Betongen har flödat i Norsborg. Foto: NCC

Det fanns en hel del berg som måste sprängas bort. Foto: NCC

Det sprängda berget återanvänds som bergkross. Foto: NCC

Grundläggningen har skett på berg eller på packad fyllning. Foto: NCC

Det har gått åt mycket betong. Foto: NCC

En stor del av betongtunneln gjöts i tiometersetapper, Foto: NCC

Betongtunneln leder in i berget, där tre bergtunnlar väntar.

Arbetsplatsen ligger inklämd, längst bort syns tunnelbanestationen. Foto: NCC

Arbetsplatsen ligger inklämd, längst bort syns tunnelbanestationen. Foto: NCC

Betongtunneln ansluter till bergtunneln. Foto: NCC

Alla maskiner är försedda med GPS-styrning, lagren måste läggas ut med stor noggrannhet.

Bro. Det händer inte ofta, men nu är det dags igen – Sverige ska få en ny galoppbana.

– Det är väl ungefär 50 år mellan gångerna, ler P-G Uddgård, produktionschef på Birka Markbyggnad AB, det bra precis tio år gamla byggföretaget som numera är ett helägt dotterbolag i Skanska.

Och det kanske stämmer, enligt Svensk Galopp finns det bara tre större galoppbanor i Sverige – i Täby utanför Stockholm, i Malmö och i Göteborg – och det är 55 år sedan Täbyanläggningen invigdes.

Men tiden går. Sommaren 2015 blir antagligen den sista för Täbyanläggningen, som har vuxit ur sin kostym, och i en annan del av länet pågår det intensiva arbetet med att uppföra en ny nationell galoppbana.

Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i Önsta i Upplands-Bro, väster om Stockholmen en solig marsdag. Våren är i antågande och arbetsplatsen är så stor att maskinerna – som är utplacerade i varsin del av den blivande galoppbanan- knappt syns.

– Det är ett stort område, totalt 180 hektar varav vi arbetar på cirka hundra hektar, förklarar P-G Uddgård.

Den nya banan blir kort sagt rätt mycket större än föregångaren.

– I Täby var själva banan bara 55 hektar, här blir den 80, hela Solvalla skulle kunna få plats bara på banan, säger P-G Uddgård.

Galoppanläggningen ska kunna användas året runt, och behöver därför två banor: en med gräs och en vinterbana med ”dirt”, det vill säga grus eller sand.

Gräsbanan blir 2,2 kilometer lång och löper runt sandbanan, som alltså blir något kortare. Mitt emellan de två banorna ska en asfalterad slinga för underhållsfordon gå.

P-G Uddgård betraktar projektet som unikt, men uppger att det rent tekniskt inte skiljer sig så mycket ifrån en  traditionell väg och VA-entreprenad.

– Det är som att bygga en grund motorväg, skillnaden är materialen vi använder och vad som skall trafikera den.

Galoppbanan byggs på gammal åkermark, ett underlag som kan vara problematiskt. Bros bönder verkar dock ha haft rätt fast mark under fötterna.

– Det är bra mark, med en torr skorpa och hyfsat material under, kommenterar P-G Uddgård.

Men visst rinner vattnet lite hur som helst på vissa ställen.

– Vi har fått hantera vattnet, främst genom att använda befintlig dränering men också genom tillfällig dikning och att bygga upp vägar som inte är vattensjuka.

Det har också varit nödvändigt med en del sprängning.

– Det har varit knallar lite här och där och vi har nog sprängt bort cirka 8 000 kubikmeter, material som sedan har krossats på plats och återanvänts i projektet, säger P-G Uddgård.

När Birka Markbyggnad etablerade sig i Önsta i april 2014 var det första som stod på agendan att täcka av cirka 30 centimeter matjord. Avtäckningen gav upphov till 70 000 kubikmeter massor, delar av dessa har lagts i en långsträckt jordvall som ska skydda banan mot ljudstötar från det näraliggande järnvägsspåret.

– Vi återanvänder allt, vi kör inte hit några massor alls förutom de specialmassor som krävs för banorna, kommenterar P-G Uddgård.

Med matjorden tryggt lagrad i vallen var det dags för vatten och avlopp.

– Vi har petat ner totalt 2,2 mil dräneringsslang, 5-6 kilometer vanligt VA och  1,1 mil bevattningsslang, säger P-G Uddgård.

Allt vatten ska rinna direkt till en huvuddamm och sedan återanvändas i bevattningssystemet.

Ett dräneringslager lades på när rören låg i backen.

– Vi har använt 60  000 ton av ett 0-32-material med mycket lite filler, så lite att det är nästan är ett 4-32 material, allt för att det ska ha så dränerande egenskaper som möjligt.

Ovanpå dräneringslagret får sandbanan och gräsbanan varsitt specialkomponerat lager.

Gräsbanan ska förses med 40 000 ton matjord uppblandad med sand och brunnen hästgödsel, en mix som ska göra att det gräs som sedan rullas ut ger hästarna ett optimalt grepp.

– Blandningen är också perfekt för potatislandet, ler P-G Uddgård.

På sandbanan lägger man i stället ut 20 000 ton specialsand.

– Sanden ska hålla fukten så att banan inte blir torr på sommaren, men samtidigt säkerställa att det aldrig blir så fuktigt att banan fryser på vintern.

Birka Markbyggnad har kommit ungefär halvvägs i utläggningen när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på. En del av banorna är fullt belagda med sina respektive specialmassor, medan markdukar och VA-rör skvallrar om att man inte hunnit lika långt på andra ställen.

När utläggningen är helt klar ska ett stort antal vattenspridare kopplas in.

– Man ska kunna vattna banorna så att de inte är för torra men utan att det blir blött när hästarna ska ut på banan, förklarar P-G Uddgård.

När spridarna är på plats återstår en hel del massförflyttningar.

– De jordmassor som inte gått åt till jordvallen ska läggas ut på lämpliga ställen och terrängen ska snyggas till.

Som mest har Birka haft 45 personer sysselsatta på galoppbanebygget och projektet har tidvis varit rätt maskinkrävande, toppnoteringen lyder på 17 grävmaskiner igång samtidigt – i stort sett bara bandgrävare på 20-45 ton.

Bandschaktare har krävts under hela arbetets gång. Till att börja med fick två Caterpillar D8 ta sig an utläggningen, med en D6:a som hjälpreda. När Entreprenad hälsar på är det i stället en rätt nyinförskaffad Liebherr 736 som nogsamt breder ut blandningen av sand, matjord och brunnen hästskit över den blivande gräsbanan.

En Huddig grävlastare har använts för VA och servicearbeten, ett par Dynapacvältar gör sitt och under en period nyttjade Birka Markbyggnad  också en jordbrukstraktor med schaktsläde som beredde långa marksträckor med en slags ”osthyvel”.

– Den hyvlade av matjorden på den nivå man ställt in, förklarar P-G Uddgård.

Projektet har krävt stor noggrannhet, banorna måste byggas upp på exakt rätt sätt.

– Alla maskiner utom hjulgrävaren arbetar med GPS-styrning, kommenterar P-G Uddgård.

Han väljer dock att också lyfta fram ett par mindre glamorösa maskiner.

– Vi har haft fyra hjullastare och en hjulgrävare som varit ovärderliga som servicemaskiner.

I oktober ska alla mark- och banarbeten vara klara, och  tidplanen ser ut att hålla.

– Den största utmaningen har varit logistiken, konstaterar P-G Uddgård.

– Vi har velat få ut alla massor direkt på banan, det ska inte vara någon lagerhållning alls, även om det handlar om tusentals ton specialsand, jord och krossmaterial.

Konceptet har krävt kommunikation och god planering.

– Det gäller att få in rätt antal lastbilar i precis rätt tid, men det har fungerat helt suveränt trots att det är så många parter inblandade.

Han passar också på att berömma konsultgruppen Röda tråden, som fått rycka ut när de tekniska frågetecknen hopat sig.

– Vi har jobbat tätt tillsammans med både dem och beställaren Svensk Galopp, och vi har kunnat lösa alla puckar väldigt snabbt.

P-G Uddgård delar ansvaret för projektet med kollegan Stefan Lindell och projektchefen Gunnar Dahlkar.

– Förutom grundkontraktet med etapp ett (galoppbanan) och etapp två  (infrastruktur, VA, parkeringar och vägar) har det blivit en del tilläggsentreprenader, säger P-G Uddgård.

Etapp 4 innebär till exempel betong- och grundläggning för flera byggnader, bland annat en läktare för tusen personer och en vågrumsbyggnad med omklädningsrum, mediarum, och vågar där man ska kunna väga in hästar och ryttare, samt ledvolt, vinnarcirkel och ytor där publiken ska kunna inspektera hästarna.

– Vi utför också infrastrukturen på etapp 3, den så kallade stallbacken.

Bygget var vid kontraktsskrivandet Birka Markbyggnads största projekt någonsin och galoppvärldens intresse för den nya anläggningen bidrar också till att göra projektet till något alldeles speciellt, konstaterar P-G Uddgård.

– Det är faktiskt ett riktigt roligt bygge –  det är stort för oss och jättestort för de som älskar galopp!

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

P-G Uddgård bygger en grund motorväg för lite mer ursprungliga hästkrafter.

Hjulgrävaren är en trotjänare som har fulla dagar hela tiden.

Gräsbanan blir 2,2 kilometer lång.

Mycket av den matjord som täcktes av har lagts i en långsträckt jordvall.

Mellan sandbanan (innerst) och gräsbanan ska det byggas en asfalterad slinga.

När det var som intensivast var 17 grävmaskiner i gång samtidigt.

20 000 specialsand ska läggas ut på den blivande ”dirt”-banan.

Hjullastarna har ett hektiskt schema som servicemaskiner.

Betongsaxen väger 1 600kg och behövs för att rivarna ska klara den tajta tidplanen trots den hårda betongen.

Stockholm. Gallerian ligger mitt i centrala Stockholm och är ett av innerstans mest myllrande butikskomplex, en oas för shoppingsugna med 85 butiker, restauranger, caféer, glassbarer med mera.

Kommersen pågår för fullt inne i shoppingcentret, det kunderna inte vet är vad som sker högt ovanför deras huvuden. Våningarna 5-14 har tidigare rymt Swedbanks huvudkontor, nu ska det bli hotell för hela slanten.

För att klara det måste den översta våningen rivas eftersom våning 14 – till skillnad från de övriga våningarna – är en platsgjuten konstruktion och inte byggd i stål med prefabelement.

– Vi ska riva den så att byggentreprenören kan montera en stålkonstruktion och sedan bygga på fler våningar, säger Marko Pääkkönen, produktionsansvarig för Demcom.

När Demcom etablerade sig på platsen i december var det dock lättrivning på våningarna 6-13 som stod först på listan.

Fyra Bobcat och åtta handrivare har sedan dess målmedvetet arbetat sig uppifrån och ner, en våning i taget. Rivningsmaterialet störtas resolut ner genom ett plyfainbyggt störtschakt i fasaden ner på Brunkebergstorg där en mindre grävmaskin tar vid och lastar containrar.

Att selektivriva de våningar som ”bara” ska byggas om är dock inte så lätt som man kan tro. En stor banks huvudkontor rymmer tunga hemligheter.

– Björnligan skulle inte haft en chans mot den här!

Marko Pääkkönen öppnar den halvmetertjocka bankvalvsdörren. För här finns förstås bankvalv – inte bara ett utan ett per våning, rejält byggda i gedigen betong.

– De är sex gånger sju meter stora och ihopbyggda – totalt handlar det om 110 ton betong per våning.

Demcom ska riva bankvalven på våningarna 6-12 och även om rivningsproffsen förmodligen gör ett bättre jobb än Björnligan är de gedigna valven en jobbig motståndare – dörren måste till exempel bilas och skäras om vartannat innan den skärs loss.

– Det är inget man kan släppa i golvet, den väger ca 2,5 ton, säger Marko Pääkkönen.

Valvens 500 millimeter tjocka väggar är bärande, rivningen sker därför enligt ett strikt schema. Först stämpas de tre våningarna under det aktuella valvet, sedan sågas stående snitt i valvets väggar med en Pellegrini vajersåg. Till sist bilas allt utom de fyra hörnen ned – de blir viktiga betongpelare som man kan fästa stålbalkar i för att växla av anslutande bjälklagskassetter.

– Vi bilar med små och effektiva Husqvarnarobotar, vi har utrustat Husqvarnamaskinerna med kraftigare hydraulhammare från Atlas Copco. Bankvalven bilas nattetid, för att inte störa Gallerians kunder. Det tar tre nätter att bila ner ett valv, säger Marko Pääkkönen.

Rivningsmaterialet störtas ner till källaren via ett gammalt hisschakt och lastas ut med Bobcatmaskiner.

Totalrivningen av det översta planet har precis kommit igång när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på och när vi tar trapporna upp igenom huset syns det tydligt hur rivningen fortskridit – ju högre upp vi kommer desto mer utrivet är det, och på de tre översta våningarna bildar stämpen en tät skog.

I sin glans dagar fungerade den översta våningen som bankens representationsvåning med restaurang, aula etcetera. Nu får minnena av de viktiga affärer som gjorts upp här studsa mellan kala betongväggar, väggar som snart går sitt slutgiltiga öde till mötes.

– Vi är i full gång och klipper bjälklag och övriga betongkonstruktioner, säger Marko Pääkkönen.

Han räknar med det handlar om närmare 1600 ton betong som ska ut, riktigt hård betong, dessutom.

– Vi kunde aldrig drömma om att den var så hård.

Men det var den, så hård att en traditionell rivningsrobot straffade ut sig direkt. Rivarna fick i stället lyfta in en specialbyggd Caterpillar 308, en åtta ton tung bandgrävare med gummilarver.

– Det är en bra och smidig maskin, kommenterar Marko Pääkkönen.

Maskinen har bland annat fått en kortare och extra förstärkt sticka, specialbyggd av Nyströms Mekaniska i Edsbro. Modifieringen av stickan krävdes för att klara hanteringen av tyngre verktyg. Det som krävs just här är framförallt en jättelik betongsax –  en NPK S-13 XRC på 1 600kg.

Maskinen är försedd med ett Oilquickfäste, förutom betongsaxen har den också en skopa och en Atlas SB 552 hammare. Den sistnämnda kommer dock till användning mer sällan på grund av bullerkraven.

– Vi klipper mest, vi måste riva så tyst som möjligt.

Åttatonnaren fanns som tur var nära till hands.

– Vi har en rivning i kvarteret bredvid, med två identiska maskiner. Den ena hade lite stiltje så den kunde bara larva sig uppför Herkulesgatan, säger Marko Pääkkönen.

Grannprojektet är sekretessbelagt, och Demcom får inte avslöja särskilt mycket om vad som händer i kvarteret Björnen.

– Vi totalriver en del av huskroppen och sänker delar av husen ett par våningar så att de kan bygga på fler våningar, säger Lars-Olof Dahl, Demcoms ägare och produktionsansvarig på grannrivningen.

En svag vårvind gör sig påmind på 14:e våningen. Trots att Demcom bara rivit i några dagar har taket och väggarna i våningens södra ände klippts ned och den lilla bandgrävaren står ute i marssolen, redo att klippa sig vidare fram genom rummen.

I mitten av byggnaden har rivarna klippt upp taket för att få plats med ett containerflak som rymmer cirka nio ton betong, flaket lastas med  kompaktlastare och lyfts sedan ned till marken av en byggkran.

– Målet är tolv ”burkar” per dag, säger Marko Pääkkönen.

Utsikten från den dödsdömda 14:e våningen är svårslagen. Det är långt ner till Gallerian, men shoppingcentret är tyvärr inom räckhåll, gallerians tak på plan fem utgörs av en enorm ljusgård som löper längs med rivningens östra långsida. Rivarna måste därför minimera alla risker.

– När vi ska riva över Gallerian fäster vi balkarna i kranen, sågar isär dem och lyfter in dem, säger Marko Pääkkönen.

Rivarna arbetar med sele, en ställning löper runt de översta våningarna och nät har satts upp för att fånga upp eventuellt spill. Marko Pääkkönen konstaterar att riskanalyserna är oerhört viktiga på en rivning mitt i City.

– Man måste tänka till några gånger extra.

Med två specialrivningar i samma kvarter har Demcom kunnat samordna bland annat transporter, reparationer, yrkesarbetare och arbetsledning.

– Det är en stor fördel, säger Lars-Olof Dahl.

Han betecknar båda rivningarna som komplicerade.

– Båda ligger i centrum med folk överallt som vi måste ta hänsyn till, vi måste dessutom göra jobbet tyst – det ska inte ens märkas att vi är här och det måste vara säkert, vi har säkert 3 000 stämp i huset, det får helt enkelt inte hända något så vi arbetar med både hängsle och livrem, lugnt och sansat.

Han uppger att Demcom satsar målmedvetet på just specialrivningar.

– Förr var det mycket totalrivningar, men det blir mer och mer specialuppdrag och det är bara vi som har den här kapaciteten och det är därför vi här här, det är såna jobb vi letar efter – i Sverige, i Norden, i hela Europa.

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

Lars-Olof Dahl och Marko Pääkkönen är ansvariga på varsin komplicerad Stockholmsrivning just nu.

Byggkranen lyfter ner de fullastade flaken, varje flak rymmer nio ton.

Demcom har två kompaktlastarförare på plats.

Totalrivningen har bara pågått i några dagar, men den södra änden är nästan helt utriven.

Hela den 14:e våningen ska rivas ut.

Kompaktlastarna lastar ut betongen, man räknar med tolv ”burkar” per dag som lyfts ut med kranen.

Bankvalven går igenom hela huskroppen, varje valv tar tre nätter att bila ner.

Små Husqvarnarobotar har använts för selektivrivningen.

Bandgrävaren klarade det robotarna gick bet på.

Skäraren Mats Lillbäck arbetar metodiskt.

– Enköpingsjanne räddade mig från korvlådan, säger Björn Petersson.

Solna. Att köra kran är mer än ett jobb för Björn Petersson.

– Ska man köra bra och göra jobbet på ett snyggt sätt krävs engagemang och vid 56 års ålder tycker jag fortfarande att det är roligt.

Kranar har alltid legat honom varmt om hjärtat och han vårdar dem ömt – vintertid handtvättar sin mintgröna mobilkran en gång i veckan och även om han nästan övergav branschen för att bli korvgubbe är yrkesstoltheten märkbar.

– Jag lever mycket på att jag faktiskt gör ett klockrent jobb, det räcker inte att bara sätta sig i maskinen.

Björn Petersson började sin yrkeskarriär i småländska Nybro, som mopedbud på Volvo. Hans pappa jobbade som platschef på Skanska och fixade in tonårssonen på ett bygge där han för första gången fick bekanta sig med en kran – en Hiab lastbilskran.

När Skanska skulle bygga hotell i St Petersburg – eller Leningrad som det hette på den tiden – hängde 17-åringen på och där, långt bort från svenska säkerhetsregler började han köra större kranar.

– Jag körde 2,5 år i St Petersburg, sen kom jag hem och åkte direkt till Kranskolan i Göteborg och tog förarbevis för kran innan jag ens hade körkort för personbil.

Med lappen på fickan följde Björn med Skanska till Bagdad och byggde hotell även där i 2,5 år.

Drygt 20 år gammal satte han fötterna på småländsk jord igen och började jobba för Skanska i Kalmar.

– Jag gjorde det mesta, jag körde hjullastare och betongpump men tyvärr inte så mycket kran.

Så kunde det förstås inte fortsätta, han började arbeta för Kranjänst i Nybro och blev kvar där i sex år.

1991 flyttade han till Stockholm, precis när byggmarknaden svajade som mest.

– Det var dåliga tider och 1991 var väldigt dåligt, jag fick jobb på olika kranfirmor men var tidvis arbetslös, minns Björn Petersson.

Han tappade nästan sugen och började smida andra planer.

– Jag tänkte ge upp kranarna och bli korvgubbe i stället.

Korvkonceptet gick inte hem hos alla. En åkeriägare – Enköpingsjanne – var särskilt missnöjd. Han tyckte att Björn var överkvalificerad för korvkrängningsbranschen och försökte övertala honom att skaffa en egen kran och hjälpa honom att montera hus i stället.

– Men jag var tveksam, jag tänkte lägga av, köpa en korvlåda och ställa mig utanför krogarna.

Men Enköpingsjanne var duktig på att tjata och efter ett antal månader gav Björn med sig. 1996 startade han eget, företagsloggan ritade han själv hemma vid köksbordet och företaget fick ett slagkraftigt namn – Pettsons Heavy Hook.

– Pettson är klatschigare än Petersson och Heavy Hook är lite internationellt, framförallt är det ett namn som man kommer ihåg.

Kopplingen till Sven Nordqvists uppskattade barnboksfigur stör inte heller.

– Många frågar var Findus är – då säger jag att han sitter i hytten!

Namnet satt som en smäck, i sista sekunden kom han ihåg att köpa den där kranen också.

– Två veckor innan jobbet började åkte jag ned till Småland i snöstorm och 20 minusgrader för att köpa en begagnad Lokomo på Oskarshamns varv.

Kranen var en bättre begagnad 36-tonskran av 1977 års modell och efter några års arbete var det dags att byta ut den.

– Efter modigt övervägande bestämde jag mig för att köpa en spritt ny kran, det satt långt inne för det var väldigt dyrt, minns Björn Petersson.

Det blev en 35-tons Liebherr LTM1030, den var helt färsk från fabrik och Björn Petersson kunde därför ge firman ytterligare ett tydligt kännetecken.

– Jag fick välja färg och eftersom jag hade en mintgrön skinnsoffa hemma valde jag mintgrönt.

Den pastellfärgade kranen väckte uppmärksamhet så fort den kom hem.

– Jag fick ett telefonsamtal från en kollega som skrek att ”den där maskinen kommer att synas i Stockholm”, och det gör den nog!

Den mintgröna investeringen var stor, och behövde betala sig. Då lade Pettsons första och enda uppdragsgivare ner verksamheten.

– Det blev panik, min enda kund försvann. Men det var bara att börja om på ny kula, jag ringde runt och skaffade nya kunder.

NCC blev en betydelsefull beställare.

– Jag var med och byggde deras huvudkontor i Järva,  aulan vid Karolinska sjukhuset och Folkhälsohuset, jag var också med vid bygget på Science Tower i Kista – ett jobb som skulle räcka några dagar men varade i tolv månader.

De stora projekten avlöste varandra men han ville inte göra om misstaget att lägga alla ägg i samma korg.

– Jag har aldrig sagt nej till ett jobb och såg till att ha flera kunder, kunde jag inte göra jobbet själv hyrde jag in kollegor.

2006 var det dags att köpa kran igen, denna gång blev det en 55-tonsmaskin, en Liebherr LTM1055 med fjärrstyrning och längre bom – 40 meter med 16 meters jibb.

– Det byggs så mycket i Stockholm att tomterna ligger allt mer otillgängligt till, trångt, på bergknallar etcetera. Då behövs en större kran och den här precis lagom stor, en väldigt smidig allroundkran.

Kranen rör sig tämligen fritt i storstan, normalt krävs inte vägtransportledare och det enda problemet är parkering – Pettsons har kontoret på fickan och att ställa en kran – även om den är hopfälld – på gatan i ett bostadsområde är inte lätt.

– Det gäller att tänka på var man parkerar,  även om jag lämnar den på byggarbetsplatsen är risken för stöld stor och jag vill försöka hitta en lämplig tomt att hyra i stället.

Den nya kranen – som självklart målades mintgrön – var modernare på många sätt. Björn Petersson uppskattar inte minst radiostyrningen och det faktum att det går att läsa stödbenstrycket digitalt.

– Är markförhållandena dåliga så att kranen sjunker ner eller börjar lätta får man en varning.

Kranförare måste alltid läsa av marken och inför varje jobb sker en förbesiktning av underlaget.

– Är vägen inte farbar stannar jag på fast mark eller åker hem, det kostar för mycket att ta risken och det blir ju jag som får betala.

Är olyckan framme kan det krävas både grävmaskiner och bärgare för att komma loss.

– Men ofta kan jag ta mig upp för egen maskin, inte minst därför var det bra att den nya kranen hade drivning på alla axlar, även om det gör att maskinen blir lite tyngre.

Med den nya kranen kunde Pettsons åta sig tyngre jobb, till exempel betongmontage.

– En stor kran kan göra mindre jobb, men en liten kran kan inte göra större jobb, konstaterar Björn Petersson.

Han uppger att konkurrensen hårdnat.

– Det finns oseriösa företag som dumpar priserna, som har sämre maskiner och kör oförsäkrat. En del beställare faller tyvärr för det lägre priset.

Han har blivit av med några kunder, men vägrar vika sig.

– Jag kan inte gå ned i pris. Jag vill göra ett bra jobb och får jag inte tillräckligt betalt stannar jag hellre hemma.

I dag är kranen nästan nio år gammal, och Björn Petersson leker med tanken att köpa en ny i ungefär samma storlek.

–  Det har kommit en hel del nya finesser på kranarna, till exempel ett helt nytt stödbenssystem som gör maskinen mycket säkrare.

Nästa vår skulle det kunna vara dags. Blir det en Liebherr även denna gång?

– Det är inte säkert,  de andra tillverkarna har kommit ikapp och det finns många bra maskiner nuförtiden.

Björn Petersson har gott hopp om att kunna sälja den gamla kranen när en ny införskaffas.

–Den är välskött och har ett bra andrahandsvärde, många tror att den är ny, kanske för att jag tvättar och putsar den så ofta.

Han skämtar inte, det hör till rutinen att hyra in sig i en tvätthall och handtvätta hela maskinen – inklusive bommen.

– Det tar 4-5 timmar och man får en rejäl träningsvärk!

Vintertid, när vägarna är skitiga, kan han tvätta den en gång i veckan.

– Jag hatar vägsalt och trivs bäst när det är ordning och reda, men jag tycker den går bättre om man håller den ren också. Jag har inte haft ett driftsstopp på 20 år och jag tror att det är en kombination av tur och att maskinerna är välvårdade.

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

55-tonskranen ersatte en mindre kran, den är dock liten nog att få köras relativt fritt i storstadstrafiken.

Mintgrönt och mobilt.

2016 firar Pettsons Heavy Hook 20-årsjubileum och Pettson själv trivs forfarande i kranhytten.

Mobilkranen kan lyfta 55 ton och väger 34-36 ton.

Björn Petersson tycker fortfarande att det är roligt att köra kran.

Tryckkammaren smyger runt hörnet.

Solna. Vårsolen var kall men det blåste inte särskilt mycket den 15 april – och tur var väl det, för just den dan gick en 68 ton tung tryckkammare till väders vid Nya Karolinska sjukhuset i Solna. 

Den knappt nio meter långa, drygt fyra meter breda och cirka tre meter höga kammaren hade färdats långt. Den är tillverkad av Haux, på ett gammalt U-båtsvarv i norra Tyskland och fick sin medicinska utrustning i Karlsbad i södra Tyskland. Därifrån gick resan till Solna, på trailer upp genom Europa.

I mitten av april var det dags för det stora lyftet. Enligt Stockholms läns landsting, SLL, var det självklart att använda en mobilkran för att få tryckkammaren på plats.

– Tornkranarna klarar inte så tunga lyft, säger Magnus Ericsson, projektledare för tryckkammaren på SLL.

Valet föll också på en rullande kran.

– Den kom i ett stycke och hade kort monteringstid, den sattes ihop över en natt, att jämföra med en kran på larvband, de kan ta en hel vecka att sätta ihop.

Kranbolaget stod för kranen, en 96 ton tung Terex Demag AC 500, med åtta axlar och 12 tons axeltryck, en krok på 2,2 ton och lyftstroppar som väger 1,2 ton sammanlagt. Kranen ska klara att lyfta 500 ton med tre meters radie, på NKS krävdes en radie på 18-19 meter, så lyftkraften begränsades till 75 ton.

Marken behövde rejäl förstärkning för att mäkta med de två tungviktarna. Trailerns infartsväg försågs med stockmattor och fartygsplåtar, medan kranen, som i lyftet ger upphov till en hävarmseffekt som heter duga, krävde en ännu större bärighet. I samråd med Kranbolaget har Skanska därför pålat ned i berget och gjutit betongplattor som satts hop med grunden till den byggnad som tryckkammaren skulle lyftas ned i.

Lyftet tog bara några minuter, men insatsen krävde flera timmars förberedelser, delar av taket till den färdiggjutna grunden lyftes av, de rejäla stropparna fästes i tryckkammarens tak och först därefter kunde tryckkammaren stiga upp i det blå.

När det väl var dags gick det fort – tryckkammaren lyftes upp och fördes med fast hand förbi hörnet på en av sjukhusbyggnaderna. Väl på plats ovanför grunden krävdes en del finlir, men till sist kunde den landa tryggt och säkert på exakt rätt ställe.

– Tryckkammaren ska läggas på två plintar så att vi får en viss golvnivå och kan lägga rör under, kommenterar Magnus Ericsson.

Trots att marginalen bara var tre millimeter ser han inte nedsättningen som särskilt svår.

– Kranförarna är mycket noggranna, det är inte så pilligt som man kan tro för dem!

Tryckkammarens ankomst vittnar om att bygget av Nya Karolinska – som påbörjades 2010 och ska vara helt klart 2018 –  kommit en bra bit på väg. När kammaren så småningom är i drift ska patienter som drabbats av till exempel svåra infektioner, brandskador eller dykarsjuka behandlas i den.

68-tonnaren ska ersätta Karolinskas befintliga tryckkammare, en bjässe på 127 ton som installerades 2006. Den gamla kammaren har många år kvar i drift, att flytta den till Nya Karolinska ansågs dock inte genomförbart.

–  Att lyfta den gamla kammaren hade krävt en kran på 500 ton, den tillfartsväg som den kom in på finns inte längre och oavsett om vi hade flyttat kammaren eller byggt ett nytt hus och tagit dit en hyrkammare som kunde ta emot patienter under tiden hade det blivit mycket dyrare och dessutom inneburit ett driftsstopp i vården – något som inte är acceptabelt, säger Magnus Ericsson.

Diskussioner pågår om den gamla kammarens vidare öde. Intensivvården flyttas över till den nya kammaren 2017, då kan den gamla eventuellt svetsas i sär och flyttas bitar, ett annat alternativ är att behålla den, för patienter som inte kräver intensivvård.

PS: En liten, liten filmsnutt finns på vår Facebooksida (klicka på länken och scrolla till den 15 april).

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

Kranen väger 96 ton och har åtta axlar.

Stropparna fästs inför det stora lyftet.

Marken har förstärkts för att orka med både kammaren och kranen.

En mobilkran krävdes för att få tryckkammaren på plats.

När tryckkammaren så småningom är i drift ska patienter som drabbats av till exempel svåra infektioner, brandskador eller dykarsjuka behandlas där.

Tryckkammaren ersätter en befintlig kammare som är ännu tyngre – 127 ton.

Att sätta ner tungviktaren på två plintar med tre millimeters marginal var ingen match för kranföraren.

Den nästan 70 ton tunga kammaren sattes ner med tre millimeters marginal.

Den 68 ton tunga tryckkammaren är tillverkad av tyska Haux och har körts på lastbil från södra Tyskland.

Tryckkammarlyftet drog blickarna till sig, nyfikna flockades runt arbetsplatsen – på betryggande avstånd.

Förberedelserna är noggranna och de tar tid – en och en halv timme efter det att man börjat lyfta av taket är kammaren fjättrad och klar för avfärd.

Hela gänget i Burensvik: Leif Sturesson, Peter Gunnarsson och Sigge.

Båstad. Regnbyarna dundrar in över Bjärehalvön, himlen är mörkt grå och den spirande växtligheten hukar i vindarna. Men Sigge bryr sig inte. Han är hund, han är blöt och han är glad, trots att blåsten går genom märg och ben välkomnar han oss med ett varmt hjärta, en blöt tunga och en vilt viftande svans.

Vi träffar Sigge i Burensvik i Båstad kommun, i ett sommarstugeområde utöver det vanliga –utsikten är fantastisk med Skäldervikens vågor bara något stenkast bort.

Just nu känns sommaren fjärran, semestern ligger många långa arbetsdagar bort och husen är tillbommade. Men Sigge är förstås inte ensam här bland stengärdena. Lite längre bort sitter husse Peter Gunnarsson i en hjulgrävare, Leffe Gräv har dragit in kommunalt avlopp i ett av de pittoreska och avgjort skånska sommarhusen och Peters uppdrag är att återställa marken och lägga på lite stenplattor innan det är dags att dra vidare.

– Det tar väl ett par dagar till, konstaterar Leffe själv där han står i kallregnet.

Leif Sturesson är rätt färsk som egenföretagare men har över 30 år i branschen. Redan 1984 började han som grovarbetare i en lokal byggfirma och 1991 klev han för första gången in i en maskin.

– Min arbetsgivare köpte en grävlastare och sedan dess har det varit mycket maskiner.

Efter mer än 25 år som anställd tog han steget och startade eget 2010.

–Min arbetsgivare ville slå av på takten och gå i pension och erbjöd mig att köpa grävlastaren.

Leif Sturesson behövde inte tveka, han visste att kunderna fanns – ofta var det direkt till honom det ringde. Han tog över maskinen och körde vidare i egen regi.

– Regionen är full av mindre byggfirmor så jag köpte traktorgrävaren, jobb fanns det.

Och visst fortsatte jobben att trilla in. Ofta handlar det om att bygga grunder, avloppsuppdragen har dock blivit allt fler. Redan på 1990-talet började de rulla in och under de senaste åren har det lossnat rejält i takt med att myndigheterna fått upp ögonen för hur bristfälliga avloppsanläggningar inverkar på miljön, detta har i sin tur fått fart på kommunernas avloppsinspektioner, så även i Båstad där man dessutom bygger ut det kommunala avloppsnätet.

– Vi har byggt mycket avlopp och grävt för servisledningar åt det kommunala nätet, säger Leif Sturesson.

För att kunna utföra jobben har han sett till att skaffa sig den nödvändiga kompetensen, han har gått Maskinentreprenörernas kurser för enskilda avlopp och även ett par av leverantörernas utbildningar.

– Det har ökat mycket nu, i dag är nog 30-35 procent av jobben avlopp.

Det handlar mycket om att gräva ner trekammarbrunnar och bygga infiltration.

– Men det börjar bli mycket biomoduler och annat också.

Trots att avloppsjobben blir allt fler hoppas han kunna hålla dem på en rätt jämn nivå.

– Vi skulle kunna hålla på bara med avlopp om vi ville, men jag vill hinna serva alla mina gamla kunder också.

Våren och försommaren är kanske den mest hektiska perioden. Det är nu privatpersonerna vaknar till liv efter vintern, tittar ut i sin trädgård och får nya pigga idéer om vad som borde eller måste fixas, byggas eller repareras.

– Det ska byggas friggebodar och ordnas till i trädgårdar, det finns nästan för mycket jobb nu!

Vintrarna kan vara magrare, men de två senaste skånevintrarna har varit milda och regniga – inte det bästa för själen kanske, men det blir mycket grävning.

– Vi har haft fullt upp hela vintern, säger Leif Sturesson.

Lågsäsonger fyller för övrigt en mycket viktig funktion, förklarar han.

– Man måste ju hinna ge maskinerna en översyn.

Maskinparken består av grävlastaren, en Huddig 1160 på tolv ton, en tvåtons JCB minigrävare och en Wacker Neuson 9503 hjulgrävare på cirka tio ton.

– Jag har precis det jag behöver, konstaterar Leif Sturesson

Grävlastaren är trotjänaren, en mångsidig maskin som han har stor nytta av.

– Det är ett bra komplement till de andra maskinerna.

Grävlastaren är tolv år gammal, men still going strong.

– När man gör husgrunder är det många moment och maskinen står ibland någon timme. Den är inte så sliten och jag tror den håller ett tag till.

När det är dags att handla nästa gång blir det dock troligen en grävlastare – och förmodligen också en Huddig.

– Jag har inte kört något annat märke, konstaterar Leif Sturesson.

Minigrävaren, en runtomsvängande JCB 8020 av 2010 års modell, köptes begagnad.

– När man jobbar med att koppla in kommunala avlopp är det oftast väldigt små grunder, då passar det bra med en runtomsvängande.

Leif Sturesson arbetar främst i Båstad kommun, även om han gjort inhopp i andra delar av nordvästra Skåne. Kontoret har han hemma i Salomonhög. I Dalen hyr han verkstad och lager, rör och rördelar står prydligt uppradade och på gården ligger stora högar från ett grustag i Våxtorp.

– På jobben behöver vi ofta bara något enstaka ton, så de kör ibland hit gruset i stället, säger Leif Sturesson.

Den lilla JCB:n står också parkerad här, bredvid ett jättesläp och en vackert patinerad röd traktor – en Volvo BM 430 som drar släpet när JCB:n ska ut på jobb.

I dagsläget har Leif Sturesson bara en anställd, vid behov hyr han in fler och han strävar inte efter att verksamheten ska bli särskilt mycket större.

– Jag vill ju hinna gräva själv också, blir man större måste man vara ute och titta på jobb hela tiden – det kan jag göra sen när jag blir äldre.

Många jobb görs åt privatpersoner och han samarbetar med både rörläggare, snickare och mindre byggfirmor.

– Det är en bra blandning på jobb och det är inte så långa projekt heller – det är någon vecka här och en dag där, det gillar jag.

Samarbetet med andra entreprenörer är också viktigt.

– Vi är många små och vi hjälps åt – då kan vi faktiskt åta oss relativt stora jobb ändå och då kan vi konkurrera även med de större firmorna.

Han ångrar inte att han tog steget att starta eget.

– Jag trivs bra med att vara min egen, det är förstås lite upp och ner och visst skulle det vara skönt att vara anställd ibland – att kunna stänga och gå hem klockan 17 – men jag är nöjd.

Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)

Leffe lagar. Grävlastaren, en Huddig 1160 av 2003 års modell, är fortfarande med i leken. Just i dag står den dock på verkstad, kolven till ett av stödbenen måste repareras.

En Volvo BM 430 står för transporterna när Leffe ska ut och gräva med JCB:n.

Leif Sturesson och Peter Gunnarsson får allt fler avloppsjobb i Båstad.

Leffe Gräv har dragit in kommunalt avlopp till fastigheten och det som återstår är att snygga upp marken och lägga lite plattor.

Sigge håller koll på husse och husses boss när  Leffe Gräv är ute på jobb.

Leffe nöjer sig med tre maskiner, JCB:n är den minsta.

Det krävs specifik kompetens för att bygga ett bra avlopp.

Hässleholm/Höör. I princip alla som behöver byta ut sitt avlopp har antingen  blivit anmodade att göra detta eller så är problemet akut. Oavsett vilket är det en ovälkommen nyhet och kunderna är ofta överväldigade inför den stora och oväntade utgiften.

– De kan vara lite chockade, därför är det viktigt att ta sig tiden att förklara men vi ska inte be om ursäkt – det är ju inte vi som säger att det måste byta.

– Extra jobbigt är det om de säger ”oj, det här blir nog dyrt – det blir väl säkert 30 000”  ler Johan Jerleryd på Jerleryds Tjänster AB, JRT.

Att bygga ett enskilt avlopp kan kosta betydligt mer än så, det kräver också att den som beställer och den som utför jobbet väljer rätt anläggning utifrån de förutsättningar som finns på platsen. Eftersom många kunder är rätt vilsna får entreprenören ofta ta ett stort ansvar.

– Den lösning man själv tycker är bäst blir nästan alltid den som kunden väljer, säger Johan Jerleryd.

Kunderna kan sällan bedöma de olika alternativen och oseriösa eller okunniga entreprenörer kan därför stjälpa snarare än hjälpa,

– Det ser man tyvärr emellanåt.

Entreprenörer utan en god grund att stå på kan dessutom falla för trycket när påstridiga kunder vill genomdriva sämre lösningar.

– Vet man vad man pratar om kan man förklara att anläggningen kanske måste ha en ha en pumpbrunn om den ska klara vinterregnen och högt grundvatten – att anläggningen håller mycket kortare tid utan en pumpbrunn.

Tillverkarna har också stor makt, Johan Jerleryd konstaterar att de är duktiga på att lobba för sina produkter, de erbjuder ofta utbildningar som kan vara mycket bra – men kanske lite enögda.

– Det är inte så enkelt, det finns många aspekter och det finns inga standardlösningar.

För att stå emot okunniga beställare och enögda leverantörer måste entreprenören besitta en egen kompetens. Johan Jerleryd efterlyser därför mer utbildning – gärna temabaserad utifrån vad som är aktuellt. Han beklagar också att det saknas certifiering för entreprenörer som arbetar med enskilda avlopp – ungefär som den för VVS-installatörer.

– Med behöriga avloppsentreprenörer skulle kvaliteten på anläggningarna höjas, kunderna skulle också kunna hitta lämpliga entreprenörer på ett enklare sätt, säger Johan Jerleryd.

Han och några kollegor har funderat på om det kanske behövs en oberoende intresseorganisation för avloppsinstallatörer som kan ta tag i frågan.

– Det är bara lösa tankar, och både utbildning och behörighet kan förstås lika gärna ske i ME:s regi men hittills har de inte riktigt lyckats fånga upp behovet.

Johan Jerleryd anser att de som arbetar med enskilda avlopp har ett ansvar att hålla sig ajour med det som händer när det gäller utförande, myndighetskrav, utrustning och teknik. Utvecklingen – särskilt på produktsidan – går snabbt.

– Det krävs väldigt stort intresse och vilja för att klara av det här, men den som arbetar med just den här nischen måste anstränga sig för att hålla nivån uppe.

Själv går han steget längre och funderar på att läsa in några högskolekurser i ämnet.

– Jag vill fördjupa mig inom området så att jag kan göra ett ännu bättre jobb. Det är mitt ansvar.

Vad tycker ni? Behövs det en certifiering? Diskutera gärna på vår Facebooksida (klicka på länken).

Fotnot: Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan!

 Hur går det till på ett avloppsbygge? Läs mer här (klicka på länken).

Hur blir man egentligen en avloppsnörd? Läs mer här (klicka på länken).

– Vi som har valt den här nischen har ett ansvar att försöka hänga med i vad som händer, säger Johan Jerleryd.

Nu är det avlopp för hela slanten för Johan Jerleryd,

Hässleholm. Många av oss vill helst slippa veta vad som händer när man tryckt på spolknappen eller låtit diskvattnet gurgla ner i avloppet. Johan Jerleryd är tvärtom mycket intresserad.  Att dra av locket och sticka ner skallen i en stinkande trekammarbrunn är vardagsmat för honom, och han lägger stor möda på att få fart på de avloppsanläggningar han fått i uppdrag att fixa.

Så har det dock inte alltid varit. Det var inte länge sedan han körde buss, lastbil och grävmaskin för ett åkeri.

– Jag trivdes bra med det, säger han med ett leende.

Vägen till trekammarbrunnarna och infiltrationsanläggningarna gick något oväntat via kyrkliga stenmurar. Johan hade byggt lite murar på fritiden och när konjunkturen svajade och han blev uppsagd 2009 startade han eget, för att kunna leverera just en stenmur åt en församling.

När församlingen fått sin mur fortsatte han på den inslagna vägen, han byggde murar och hyrde också ut sig själv som maskinförare på timme när tillfälle gavs.

En dag fick han ett erbjudande att gräva ett enskilt avlopp åt en hembygdsförening. Han tackade ja, utan att att veta så noga vad han gett sig in på.

– Jag visste inte mycket, men läste på så gott det gick, minns Johan Jerleryd.

Det dröjde inte länge förrän han insåg att detta definitivt inte var hans sista avloppsbygge.

– Det blev spännande direkt. Jag gillade att det var så många moment, både projektering, rörläggning och att köra maskin.

Det var en snickare som tagit fram avloppslösningen, och premiärbygget blev kanske inte en mönsteranläggning.

– Men jag skäms inte för den, jag var och tittade på den bara för någon vecka sen och den ser fin ut.

Sedan dess har det runnit mycket vatten – både under broarna och igenom de enskilda avloppen. Jerleryds Tjänster AB, JRT, bygger eller åtgärdar 15-20 anläggningar om året, varje uppdrag tar ungefär en vecka och jobben blir allt fler.

– För 30-40 år sedan räckte det gott med en trekammarbrunn som mynnade ut i ett dike, ett vattendrag eller kanske en nedgrävd stenkista men i takt med att myndigheternas krav har ökat har man börjat gräva infiltrationsanläggningar, använda biologisk rening eller minireningsverk, eller anlägga markbäddar.

I hemstaden Hässleholm är det bra skjuts på avloppsbytena sedan man infört en ny rutin: alla fastighetsägare som fått en anmärkning vid slamtömningen avkrävs en statusrapport.

– Vi blev helt nedringda och har haft svårt att hinna med att åka ut och planera, gräva provgropar och göra själva jobbet, säger Johan Jerleryd.

Efter några år som avloppsbyggare har han utvecklats, både när det gäller teknik och utrustning.  I början satte han till exempel mest plastbrunnar.

– Jag hade inte maskiner som klarade betongbrunnar, för det krävs 8-10-tonsmaskiner.

Nu har han den maskinkraft som behövs, två Kubota grävmaskiner, en på åtta ton och en på två ton, samt en lastväxlare utgör maskinparken.

Plastbrunnarna har därmed fått ge vika för de mer gedigna betongbrunnarna. Johan Jerleryd noterar dock att plastbrunnarna faktiskt har sina fördelar, de är lätta att hantera och är det trångt kan de bäras in av två man.

– Nackdelen är läggningsdjupet, de klarar inte marktrycket om det blir för djupt. Det går att lösa med markisoleringsskivor men det blir en dyrare lösning för kunden.

– Betongbrunnarna kan dessutom återfyllas med det man grävt upp, för plastbrunnarna måste man använda det material som tillverkaren specificerat, det kan handla om singel, sand eller rörgrus.

JRT har i dag en anställd och som mest har företaget sysselsatt fyra man. Firman arbetar med flera olika leverantörer och är serviceentreprenör i mellersta Skåne för Baga.

Johan Jerleryd konstaterar att affärerna går bra, omsättningen ökade med 80 procent i fjol. Han tar trots detta inget för givet.

– Det kan vända fort, men jag tror att vår styrka är helheten, vi gör allt från projektering till återställning, vi är också noga med att presentera både för- och nackdelar för kunderna så att de ska känna sig trygga.

Floden av avloppsjobb har dock fått honom att fatta ett strategiskt beslut – JRT avstår numera ifrån de flesta ”reguljära” anläggningsuppdragen.

– Vi har gjort mycket sånt men nu har jag tagit ett steg tillbaka och koncentrerar mig på avloppen. Ska man bygga ett starkt företag måste man nischa sig och bli riktigt duktig på en sak – då kan man ta betalt för det.

Fotnot: Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan!

 Hur går det till på ett avloppsbygge? Läs mer här (klicka på länken).

Behövs det en certifiering av entreprenörer? Johan Jerleryd tycker det, läs mer här (klicka på länken).

Två grävmaskiner ingår i maskinparken, här en åtta ton tung Kubota.

Johan Jerleryd har ett litet lager av brunnar, uppdragen avlöser varandra i snabb takt.

Hittills i år har Johan Jerleryd gjort 15 avlopp och han tror att han kommer att landa på minst 40 stycken innan året är slut.

Hässleholm/Höör. – Det är det bästa verktyget som finns!

Johan Jerleryd på Jerleryds Tjänster AB, JRT, för ner ett långt plaströr i sin egen trekammarbrunn hemma i Maglehult. När han tar upp det igen är nästan en tredjedel fyllt av slam.

– Brunnen börjar bli full, trots att den tömdes för bara två månader sedan har den tredje kammaren – som ska vara den renaste – redan uppnått den årliga kvoten slam, konstaterar han.

I Hässleholm töms brunnarna normalt med avvattning, det innebär att det material som sugs upp behandlas direkt i lastbilen och överskottsvattnet pumpas ned i brunnen igen. Johan Jerleryd misstänker dock att det återförda vattnet inte är så rent som det borde vara, och har uppmärksammat kommunen på att det eventuellt finns ett problem här.

– Jag har mätt med slamlod, och ser att det i många fall är mycket slam kvar i det vatten som pumpas tillbaka, slammet har bara finfördelats och kan fortfarande täppa igen infiltrationen.

– Jag vill inte döma ut metoden men det är intressant att följa och då är slamlodet ett ovärderligt redskap.

Johan Jerleryds intresse för enskilda avlopp överträffar de flestas, det märks inte minst när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på honom i Klingstorp i Höör. Med bara hönsen som åskådare sitter han i sin åttatons Kubota och gräver infiltration. Ägarna till den klassiskt skånska gården med både halmtak och orangeri har haft stora problem med sitt enskilda avlopp.

– Infiltrationen blev mättad och sväljer inte mer vatten, konstaterar Johan Jerleryd.

Han har utrett problematiken noggrant. Den 10-15 år gamla infiltrationen lades för djupt och den sistlidna skånska vintern med regn, regn och mer regn blev droppen. Avloppsvattnet går via en självfallsledning från trekammarbrunnen ut i infiltrationen under gräsmattan – och där tog det stopp.

Redan i vintras tittade Johan Jerleryd på avloppet. I slutet av april kunde han påbörja arbetet efter samråd med fastighetsägaren.

Först ut inför skranket blev trekammarbrunnen, som står för den mekaniska reningen.

– Det är viktigt med bra slamavskiljning för att nästa steg i processen ska fungera bra.

Det är inte ovanligt att till synes robusta trekammarbrunnar måste bytas ut.

– Det kan till exempel vara risk för inläckage av grundvatten, det kanske inte är tätt mellan cementringarna som användes i äldre brunnar, de kan också bli läckage mellan mellanväggarna om de inte är tätade ordentligt, säger Johan Jerleryd.

– Moderna brunnar är helgjutna, med ett helt bottenkar. Man kan också använda en trekammarbrunn i plast.

Just den här brunnen passerade nålsögat.

– Min bedömning är att den här är i så pass bra skick att den inte behöver bytas.

Frågan blev sedan var infiltrationen skulle förläggas, den gamla var ju mättad.

– Vi kunde i och för sig ha höjt upp den, men man vill ju inte ha ett gravröse i trädgården, kommenterar Johan Jerleryd.

En viktig utgångspunkt är var dricksvattnet är beläget – ett skyddsavstånd på minst 50 meter krävs. Det fanns inga lämpliga platser inom tomtgränsen och lösningen blev därför att komplettera trekammarbrunnen med en pumpbrunn och leda avloppsvattnet till en obebyggd granntomt – efter förhandlingar med grannen fick man lov att bygga infiltrationen där.

– Vi fick först lov att gräva en tre meter djup provgrop och det visade sig att marken var bra här – med ett ganska grusigt material och 2,2 meter ner till grundvattnet – det som krävs är minst 1,8 meter mellan spridarrörens undersida och grundvattnet.

Markens genomsläpplighet kontrollerades också, Johan Jerleryd tog dessutom ett perkolationsprov som visar markens förmåga att ta emot avloppsvatten.

Med utgångspunkt från mätvärdena räknade han sedan ut hur stor infiltrationsbädden måste vara. Just här räckte det med 40 kvadratmeter.

– Vi tar av 80 centimeter jord och lägger på 30 centimeter tvättad makadam, ett 16-25-material.

Ledningen från pumpbrunnen grävs ned längs grusvägen till infiltrationen, där kopplas den in till en fördelarbrunn och från den går två 15 meter långa spridarrör som läggs ner på makadamen. Rören – med en diameter på 110 millimeter – täcks sedan av en fiberduk, därefter återfylls schaktet med det befintliga materialet som läggs i ett 50-60 centimeter tjockt lager.

Självfallsledningen skrotades alltså.

– Fördelen med pumpbrunn är att man får de lösningar man vill ha på den höjd man vill ha. Nackdelen är att det finns mekaniska grunkor som kan krångla.

Även om infiltrationen ska hålla i 20 år lär pumpen inte hålla mer än 5-10 år. Den drivs dessutom med el som kan fallera.

– Här har vi installerat ett larm, som lyser rött om något strular, säger Johan Jerleryd.

Han har nyligen avslutat ett annat projekt där förutsättningarna var sämre. Den gamla infiltrationen var övermättad och det fanns inte plats att bygga en ny. Fastighetsägaren var inte intresserad av dyrare reningsverk, i stället fick man bygga på höjden för att åstadkomma ett regelrätt avstånd till grundvattnet.

– Tomten var inhägnad av stenmurar, det saknades diken och bäckar och det gick därför inte att lägga den någon annanstans.

Infiltrationen blev därför en rektangulär kulle, 70-80 centimeter hög, fem meter bred och tio meter lång.

– Det blir ju ett rätt dominerande inslag och få skulle kanske acceptera en sådan puckel i sin trädgård. Men här fanns inga andra lösningar.

Annars finns det ju många sätt att bygga ett enskilt avlopp.

– I 75 procent av fallen blir det en infiltrationsanläggning, i de övriga fallen handlar det om minireningsverk eller markbäddar.

Markens beskaffenhet och närheten till dricksvatten är avgörande, Johan Jerleryd konstaterar att infiltrationsanläggningar inte är lämpliga om grundvattnet står högt, om marken är för tät, om det finns vattentäkter i närheten eller om det är för bebyggt.

Estetiska hänsyn måste också tas.

– Man kan ibland lägga anläggningen på ett ”olämpligt” ställe om man använder ett minireningsverk eller en markbädd där man genom att lägga ner dräneringsrör, grus och sand skapar  bättre förutsättningar än de marken egentligen har att erbjuda, säger Johan Jerleryd.

Ytterligare ett alternativ är moduler, som läggs där det är riktigt trångt. Johan Jerleryd anser dock att infiltration oftast fungerar bäst.

– Det är den billigaste och mest robusta lösningen. Det är ingen idé att krångla till saker i onödan.

Infiltrationslösningarna har dock ifrågasatts, en del hävdar att marken, som ska binda bland annat fosfor, blir mättad efter en kort tid och att avloppet sedan rinner orenat ner i grundvattnet.

– Det är svårt att veta vem man ska lyssna till som entreprenör, säger Johan Jerleryd.

Än så länge litar han dock på infiltrationsanläggningarna.

– Jag känner mig jättevilsen ibland men miljökontoret godkänner anläggningarna och lutar sig mot Naturvårdsverket. Så länge jag anlägger anläggningen rätt, beaktar skyddsavstånden, ser till att det finns en god slamavskiljningsförmåga och ordentlig luftning är jag inte orolig.

Fotnot: Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan!

Hur blir man egentligen en avloppsnörd? Läs mer här (klicka på länken).

Behövs det en certifiering av entreprenörer? Johan Jerleryd tycker det, läs mer här (klicka på länken).

En åtta ton tung Kubota är lagom på infiltrationsgrävningen.

Det är viktigt med en jämn botten och Johan Jerleryd använder grävsystem och mätlaser.

Att glutta ner i trekammarbrunnar är vardagsmat för Johan Jerleryd.

Slamlodet visar hur mycket slam som finns i brunnen.

Johan Jerleryd tar slamprover i den egna trekammarbrunnen.

Här har det krävt satt man bygger på höjden för att infiltrationen ska uppnå rätt avstånd till grundvattnet.

Den här trekammarbrunnen är så färsk att inget ännu nått den.

Det är viktigt att luftningen sker på rätt sätt.

Det blir totalt 30 meter rör med 110 millimeters diameter.

Trafiken brusar högt – E4 ligger bara några meter ifrån arbetsplatsen.

Stockholm/Sollentuna. Förbifart Stockholm förpassades till frysboxen i fjol höstas, men efter årsskiftet tinades projektet upp igen. Under våren har arbetet stånkat igång, flera förberedande entreprenader pågår och våren 2016 dras bygget igång på allvar.

Leveranstidningen Entreprenad passade därför på att göra ett nedslag i den norra delen av den blivande förbifarten.

– Det kommer att byggas oerhört mycket här under de kommande åren, säger John Ekberg, Trafikverkets projektledare för två av de förberedande entreprenaderna inför Trafikplats Akalla och Trafikplats Häggvik

Förbifarten kommer att gå mestadels i tunnel, men när den når Akalla kommer den upp i dagen för gott och i Häggvik ska motorvägen ansluta till dagens E4-sträckning.

Arbetet har pågått i ett par månader när vi hälsar på i början av juni, och svetten lackar i sommarsolen.

– Vi är i full gång, säger John Ekberg.

Trafikverket och entreprenörerna NCC (i Häggvik) och Sveab (i Akalla) etablerade sig på entreprenaderna i mars. Bodetableringar och trafikanordningar vidtog direkt, samtidigt som skogen avverkades och AF Decom påbörjade rivningen av ett antal fastigheter för att bereda plats för motorvägen i en separat entreprenad.

Både i Häggvik och i Akalla har man dessutom fått ta sig an omfattande ledningsomläggningar, något som komplicerades av att det var rätt svårt att lokalisera de befintliga ledningarna.

– Man har gjort många små förändringar i området genom åren, därför kan det vara svårt att få tag i bra relationshandlingar, kommenterar John Ekberg.

Och ledningar finns det gott om.

– Häggvik är något av en knutpunkt för vårt intelligenta transportsystem (ITS) – gräver vi av dem blir det stora problem!

I Häggvik ska NCC bland annat bredda tre broar, när förbifarten ska ansluta till det befintliga vägnätet krävs fler körfält och när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på är det spontningen inför breddningen som som märks mest – hammarslagen ljuder även om det inte märks mycket i trafikbruset på E4.

– Vi har spontat i 3-4 veckor, säger John Ekberg.

– Det kommer att byggas oerhört mycket här under de kommande åren, säger John Ekberg.

Han räknar med att det krävs cirka 200 spontrör för att kunna bredda de tre broarna – två större broar och en gång- och cykelport.

De upp till tolv meter långa spontrören borras ner till fast berg och sedan ytterligare cirka en meter ned i berget. Rören gjuts, sedan svetsas plåtar innan dragstagen borras och hammarbanden sätts för att bakåtförankra sponten.

Just den här dagen pågår installation av dragstag för fullt bara några meter från den befintliga motorvägen, borrvagnen har larvat

sig upp i branten och förankrar stagen långt under vägbanan samtidigt som eftermiddagsrusningen har kommit igång där uppe på E4, normal samtalston kan inte överrösta motorbullret och fartvinden tar i när bilarna kör förbi i svindlande hastigheter.

– När NCC och Hercules skulle sponta närmast E4 fick vi stänga av ett körfält i tio nätter för att få plats med maskinen uppe på vägbanan, det är bara nattetid vi får minska kapaciteten på E4an, kommenterar John Ekberg.

Han behöver inte mycket betänketid för att utnämna trafiken till det

största problemet i Häggvikentreprenaden. Arbetet sker precis invid E4 och bilarna är många och snabba, även av- och påfarterna är hårt trafikerade.

– Man får tänka till, se till att man har allt man behöver på rätt sida av vägen för det är inte lätt att komma över.

Nere under bron står en grävmaskin och schaktar bort massor. Tanken är att komma åt den befintliga betongplattan vid brons landfäste för att sedan kunna ansluta en ny betongplatta.

– Vi behöver också riva vingen för att kunna bredda bron, förklarar John Ekberg.

Han räknar med en del sprängning för att grundlägga de nya broarna.

– Det blir några salvor, men då måste vi stänga av trafiken helt och hållet.

Den första bottenplattan ska förhoppningsvis gjutas innan semestern, efter sommaren väntar mer betongarbeten som pågår fram till årskiftet. Tätskiktet på bron och vissa andra kompletterande arbeten utförs först i vår när det åter är säsong för den typen av arbeten.

– Innan de stora entreprenaderna kommer igång våren 2016 ska NCC vara klara och broarna vara redo att ta i drift, säger John Ekberg.

I Akalla är det Sveab som som står för arbetet. Det är här förbifarten kommer att dyka upp ur de stora tunnlarna, en hel del ledningsomläggningar krävs inför motorvägsbygget, en gång- och cykelväg ska läggas om, men det största förberedande jobbet går ut på att lägga om Akallalänken.

– Den befintliga länken skulle hamna för nära förbifarten, därför bygger vi en helt ny väg över leråkern, en ordentlig 70-väg mellan Akalla och Barkarby, kommenterar John Ekberg.

När Leveranstidningen Entreprenad hälsar på strålar solen över ”leråkern”. Maj månads rekordregnande har dock satt sina spår.

– Det regnade brutalt mycket i maj så vi fick bygga lite vägar för att kunna ta oss fram med maskinerna,  säger Magnus Fernström, platschef på Sveab.

– Om trafiken är problemet i Häggvik är det geotekniken som är problemet här, det är oerhört sankt, säger John Ekberg.

Totalt 400 meter måste därför förstärkas.

– Vi kommer att sätta ned totalt 15 000 meter kalkcementpelare, berättar Magnus Fernström.

Sveabs underentreprenör Dmixab står för KC-pelarna. De borrar sig ned tills de når friktionsmaterial, längst ned på borren sitter en ”visp” med munstycken, ur dessa blåses kalkcementen ut samtidigt som borren dras upp genom hålet.

–  Vispen roterar med 120 varv per minut och kalkcementen härdar sedan med vattnet i leran, förklarar Magnus Fernström.

KC-pelarna har en radie på 60 centimeter och sätts ned med cirka 1,20 meter mellan varje pelares centrum.

Borrningen utförs med en Volvogrävare på cirka 35 ton, maskinen är 23 meter hög inklusive mast och klarar att blanda 22 meter långa KC-pelare.

– Maskinen har en ombyggd sticka, armen är delad för att ta tag om masten, säger Magnus Fernström, som uppger att det tar ungefär en minut att göra en pelare.

– Vi klarar ungefär 300 pelare per dag.

KC-pelare fungerar dock inte på hela sträckan, cirka 30 meter förstärks därför med betongpålar och 45-60 meter med cellplast.

– I anslutningen mellan Akallalänken och Finlandsgatan blir det ett påldäck i anslutning till de påldäck som redan i dag bär den befintliga vägen, förklarar John Ekberg

– Under högspänningsledningen som går i luften kommer vi inte åt med KC-maskinen, så där lägger vi cellplast.

Cellplasten läggs ned i flera lager.

– Vi schaktar ut så att vi får en slät bädd, lägger ner cellplast i lager på totalt cirka två meter, och lägger sedan på en vanlig vägöverbyggnad.

John Ekberg tittar ut över nejden i Akalla, utsikten är är onekligen vidsträcktare här än på arbetsplatsen i Häggvik och istället för öronbedövande motorbuller är det fågelkvitter och susande björkar som ackompanjerar bygget. Måhända är det lugnet före stormen – 2016 dras arbetet med förbifarten igång och innan den är klar påbörjas ett annat jättebygge när tunnelbanan byggs ut från Akalla till Barkarby.

–  Tunnelbanan läggs under förbifarten och vi kommer att behöva ta stor hänsyn till varandra.

– Det händer mycket framöver, det blir spännande, säger John Ekberg.

De upp till tolv meter långa spontrören borras ner till fast berg och sedan ytterligare cirka en meter ned i berget. Rören gjuts, sedan svetsas plåtar innan dragstagen borras och hammarbanden sätts för att bakåtförankra sponten.

Fakta Förbifart Stockholm

Förbifart Stockholm ska gå mellan Kungens Kurva och Häggvik och blir totalt 21 kilometer lång.

18 kilometer går i tunnel, men i Akalla kommer motorvägen upp i dagen och fortsätter så till Häggvik, där den ansluter till  dagens E4-sträckning.

Kostnaden beräknas till 27,6miljarder kronor i 2009 års prisnivå.

Byggtiden beräknas till cirka tio år.

Källa: Trafikverket

Dragstag installeras inför breddningen av en de tre Häggvikbroarna.

Schaktning sker för att komma åt den befintliga betongplattan vid brons landfäste för att sedan kunna ansluta en ny betongplatta.

Det tar ungefär en minut att få ner en KC-pelare.

De förberedande arbetena ska vara klara våren 2016.

Sprängning sker inför bygget av en ny gång- och cykelväg, den kommande tunneluppfarten skär av den gamla.

”Skytteln” larvar in för tankning, den rymmer cirka tre kubikmeter.

300 KC-pelare per dag borras ned, totalt ska cirka 15 000 meter pelare förstärka marken.

– Det regnade brutalt mycket i maj så vi fick bygga lite vägar för att kunna ta oss fram med maskinerna, säger Magnus Fernström.

Borrningen för KC-pelare utförs med en Volvogrävare på cirka 35 ton, maskinen är 23 meter hög inklusive mast och har en ombyggd sticka.

L Entreprenad larvar ut sin 30-tonnare i Lögdeälven.

Bjurholm.  Stilla flyter Lögdeälvens mörka vatten fram, skogsälven rinner upp i Stöttingfjället i södra Lappland och mynnar ut i havet vid Nordmaling och just här, några mil utanför Bjurholm, är älvfåran rak och vattenmassorna glider fram i ett enda tjockt sjok.

Lite längre ned händer något. Plötsligt hörs ett porlande, nu kvillrar och hoppar vattnet fram, det forsar runt stora block, fastnar en stund i en trädstam innan det skuttar vidare. Älven har fått liv, nu är den vare sig rak eller enhetlig.

Ännu lite längre ned i älven ser vi varför – en 30 tons grävmaskin står mitt ute i älvfåran och städar upp, eller snarare stökar till. L Entreprenad är på plats för att ge  Lögdeälven  dess forna form åter, under ledning av Robert Ström, vattenekolog på länsstyrelsen.

–  Vi ska restaurera en bit av älven, säger han.

Ett obehindrat och förutsägbart  flöde var hett eftertraktat under flottningens guldålder – timret fick inte bröta ihop på sin väg från inlandets stora skogar till kusten och sågverken. De naturliga vattendragen måste därför slätas till och rensas ur, och dåtidens kraftkarlar fick hugga i.

–  Man tog bort alla strukturer, uddar och forsnackar och stora block, säger Robert Ström som konstaterar att det bara i Västerbottens län finns 800 mil rensade flottleder.

Rensningen skedde först manuellt, redan på 1800-talet lades stor mankraft på att räta ut och röja upp vattenvägarna, på 1940- och 1950-talen kom maskinerna in i bilden, bandtraktorer fyllde igen djuphålor, städade bort ifallna trädstammar, ledde om vattnet och vinschade loss block.

I dag är  det många år sedan timret färdades på älvarna, och tanken är nu att återställa vattendragen, en naturvårdande insats som sker inom ramen för projektet Levande laxälvar, ett projekt som i sig är ett medel för att nå miljömålet Levande sjöar och vattendrag.

–  Västerbotten ligger rätt långt framme när det gäller att restaurera, större delen av Vindelälven och dess biflöden är restaurerade genom olika projekt, säger Robert Ström.

De stenblock som  mödosamt baxades bort ska alltså läggas tillbaka, de torrlagda ytorna ska åter läggas under vatten och de ursprungliga forsnackarna och vikarna ska byggas upp igen.

–  Medvetet vinklar vi nackarna så att vi får strömmarna åt olika håll, en hårdare ström kan till exempel driva in insekter, sedan lägger vi en djuphåla bakom så att fisken kan stå vid hårdströmmen och få mycket mat med lite ansträngning, säger Robert Ström.

När vattnet forsar fram syresätts det dessutom på ett helt annat sätt, påpekar han.

Flottledsrensningen innebar också att de gamla träd som tippat ner i älven lyftes bort, samtidigt som de träd som stod närmast älven höggs ned. Men även träden har betydelse för älvens djur och växter.

–  Därför ser vi till till att fälla ned nya träd i vattnet, de träd som växer längs strandkanten är inte gamla nog för att falla i själva säger Robert Ström.

Länsstyrelsen har  flera restaureringar på gång i Sävarån, Hörnån och Karlsbäcken och beroende på hur stort vattendraget är används grävmaskiner på 15-30 ton. Miljöoljor är ett krav och föraren har även absorptionsmattor med sig – om olyckan ändå skulle vara framme.

Här i  Lögdeälven  är det Nordmalingsföretaget L Entreprenad som utför uppdraget med en 30-tons Hyundai 290 LC-7A. Föraren heter Fredrik Wallberg Ernstsson, med en gallergripskopa flyttar han block och träd och med en sorteringsskopa tar han fram lekgrus åt ynglen.

Vattnet är grunt  – i alla fall just i dag – och Fredrik Wallberg Ernstsson sitter säkert i sin maskin trots att vattnet virvlar runt larverna.

–  Det var lite djupare förut, då gick vattnet precis under hytten, kommenterar han.

Vattendjupet oroar honom inte, då är det värre med sikten.

–  Man måste vara lite orädd, det är svårt att se vad man gör – det är helt svart i vattnet. Men jag ser det som en utmaning, ju svårare desto bättre!

Han gräver  djuphål, flyttar block och sorterar grus – hela tiden i tätt samråd med Robert Ström som arbetar på stranden där han bland annat fäller träd med motorsåg.

–  Han berättar exakt vad jag ska göra, men nu börjar jag se själv vad som behövs.

–  Han är riktigt duktig, det är en stor fördel om föraren är intresserad, kommenterar Robert Ström.

På ett sånt  här jobb har man ingen nytta av ritningar.

–  Man måste ”läsa” hur det kan ha sett ut en gång, se de ”utsuddade strukturerna”, säger Robert Ström.

Det gäller att gå på känsla, en ytterst liten del av rensningarna är dokumenterade. Vissa saker är dock uppenbara, stenkistor ska bort, detsamma gäller riskistor.

Riskistorna består ofta  av just ris, just här är det dock större stockar som lagts ut vid stranden för att räta ut älvfåran. En mindre ö har också byggts upp och ett långsmalt stenröse spärrar av vattnet ytterligare.

–  Stenarna ska bort, vi ska riva riskistorna också men kommer att spara en del av ön, kommenterar Robert Ström.

Det gäller att  lämna efter sig en naturlig miljö.

–  Det får inte se konstgjort ut, här ska det inte vara några raka linjer.

Det estetiska är  ett värde i sig, men för djur och växter kan restaureringen vara en fråga om liv och död.

–  Vi vill få tillbaka miljön och ge växter, fisk, insekter, fåglar och andra djur bättre livsbetingelser, säger Robert Ström.

Många insekter lever till exempel på nedfallna löv, men utan stora block i vattnet spolas löven bort.

–  Utan bromsande strukturer försvinner näringen nerströms, kan vi samla ris och löv blir det bra käk för insekterna som sedan kan locka till sig strömlevande fiskar som harr, öring och lax – som i dag har ont om lekplatser i den utslätade älven.

Det som fattas  är bland annat lekgrus, när älven rensades rördes botten upp så att det fina materialet spolades bort. En av Fredrik Wallberg Ernstssons uppgifter är därför att bryta upp botten så att gruset som finns under det grövre materialet kommer fram.

–  Det gäller dock att göra det utan att grumla vattnet för mycket, kommenterar Robert Ström.

Restaureringen ska förhoppningsvis också innebära att till exempel strömstaren och uttern trivs bättre, Robert Ström hoppas också att en naturligare älv ska öka flodpärlmusslans chanser.

–  De kan bli upp till 250 år gamla och är beroende av öringyngel.

När Leveranstidningen  Entreprenad  hälsar på har Fredrik Wallberg Ernstsson och Robert Ström arbetat i älven i fyra dagar, 100-150 meter har man hunnit med, ett bra resultat även om det finns mycket kvar att göra – nästan 1,3 mil ska återställas och hela sträckan är ännu inte finansierad.

–  Vi håller på till i september, sedan börjar vi om nästa sommar men vi behöver mer pengar för att kunna färdigställa allt, säger Robert Ström.

Projektet har tilldragit  sig ett visst intresse, bara någon vecka efter Entreprenads besök ska självaste kungen komma på visit i samband med en nationell vattenkonferens.

Det som väntar majestätet är en enslig men vacker arbetsplats, där huggormarna gonar sig i solen och luften emellanåt dallrar av mygg, en miljö som passar som handen i handsken även för naturvännen  Fredrik Wallberg Ernstsson, särskilt som hans förra uppdrag gick ut på att täcka en industritipp.

–  Jag gick från skit till renlighet, det gillar jag!

Fotnot:  Vill du se maskinen i aktion i Lögdeälven? En liten film finns på vår Facebooksida (klicka på länken).

Fotnot: Varför står det Bjöörns på maskinen när det är L Entreprenad som gör jobbet? Svaret finns här (klicka på länken).

Arbetet kan bara utföras när vattenflödet är lågt, om det regnar häftigt i några dagar stiger vattnet, något som påverkar framförallt sikten.
– Vi kollar vädret varje dag, kommenterar Robert Ström.

Fredrik Wallberg Ernstsson trivs med att jobba mitt i den vackra älven.

Riskistorna anlades för att torrlägga, nu ska de bort.

Stenvallen ska bort, men delar av den konstgjorda ön kommer att behållas.

Med en gallergripskopa läggs stora block ut i vattnet.

Lögdeälven löper från Stöttingfjället södra Lappland ända ut till Bottenhavet. Nu ska Lögdeälven – och flera andra vattendrag – restaureras.

Robert Ström arbetar på land, och har ständig kontakt med Fredrik Wallberg Ernstsson ute i maskinen.